Trädgårdsarkeologi är ett relativt nytt forskningsområde inom arkeologiämnet i Sverige. Det är först under de senaste decennierna som historiska trädgårdar har undersökts, med moderna metoder och analyser mer systematiskt. Redan tidigare togs jordprover i kulturlagren i sökande efter historiska växtrester, så kallade makrofossilprover, men proverna sattes då inte in i en trädgårdshistoriskt sammanhang.
Något förenklat kan man säga att det finns två huvudspår inom trädgårdsarkeologin i Sverige. Dels genomförs undersökningar inför nybyggnation i fornlämningsområden. Och dels utförs undersökningar i historiska trädgårdsanläggningar, i samband med restaureringar av parker och andra trädgårdsanläggningar som fortfarande är mer eller mindre i bruk.
Sedan åtminstone 1990-talet har parker, orangerier och liknande anläggningar vid slott och herrgårdar undersökts arkeologiskt. Resultaten från dessa undersökningar har oftast varit ett led i, och fungerat som kunskapsunderlag, inför restaureringar och rekonstruktioner. I projekten samarbetar ofta arkeologer med bland andra professioner som landskapsarkitekter, konsthistoriker, botaniker och trädgårdsantikvarier för att få en så djup och bred kunskap om trädgårdsanläggningen som möjligt.
Fram till millennieskiftet undersöktes historiska miljöer inom exploateringsarkeologin i stort sett enbart med utgångspunkt i den byggda miljön. Ett talande exempel på detta är från slutet av 1990-talet när arkeologen Anders Andréntrots konstaterade att trots hundra år av arkeologisk verksamhet i Lund, hade ingen medeltida trädgård identifierats. Detta gällde inte enbart för Lund utan får nog då sägas ha varit ett generellt faktum för svenska städer.
Under 2000-talet har detta förändrats radikalt. Med hjälp av nya metoder och naturvetenskapliga analyser undersöks allt fler trädgårdslämningar i Sverige. Arkeobotaniker och andra naturvetenskapliga specialister, medverkar i fältarbetet och genomför sina analyser kontinuerligt.
De trädgårdsarkeologiska undersökningar som skett i samband med nybyggnation de senaste decennierna har framför allt berört stadsbornas köksväxtodlingar (kålgårdar) i medeltida och tidigmoderna städer. Där är trädgårdslämningarna oftast är mer välbevarade på grund av en större kulturlagertillväxt än på landsbygden.
Detta innebär att kunskapen om just stadsbornas trädgårdsodlingar i nuläget är betydligt större än allmogens odlingar, trots att större delen av befolkningen under medeltid och tidigmodern tid levde och verkade på landsbygden. Lämningarna efter allmogens trädgårdar är oftast mer svårfångade arkeologiskt sett. Trots det har allt fler trädgårdsodlingar på landsbygden identifierats och undersökts de senaste åren med flera intressanta resultat.
Genom de senaste decenniernas trädgårdsarkeologiska undersökningar har vi fått helt ny, och ibland helt oväntad, kunskap om hur tidigare generationer utformade sina trädgårdsodlingar, hur de brukades och inte minst vilka växter som odlades för att sedan användas såväl i matlagning som för medicinskt bruk. De nya resultaten ger en helt ny bild av den historiska köksväxtodlingen, som visar på en betydligt större variation bland matväxter, kryddväxter och smaker än som tidigare var känt.
Lästips:
Andréasson Sjögren, A. 2016. Arkeologin blottar medeltidens trädgårdar. Lustgården 2016.
Andréasson Sjögren, A. 2021. Medeltidens trädgårdsodling. Svensk trädgårdshistoria. Förhistoria och medeltid. KVAA handlingar Historiska serien 38.
Lindeblad, K. & Nordström, A.2014. Trädgårdsarkeologi i medeltida och tidigmoderna städer. Andreasson, A. m fl (red). Källor till trädgårdsodlingens historia: fyra tvärvetenskapliga seminarier 2010-2013 arrangerade av Nordiskt Nätverk för Trädgårdens Arkeologi och Arkeobotanik (NTAA). SLU Rapport 2014:25.