”Det är få förunnat att ha möjligheten att undersöka en klockgjutningsanläggning. Det är första gången i mitt yrkesliv som jag gör det – fastän jag är specialiserad på just metallhantverk” säger arkeolog Mia Englund.
Under hösten undersöktes en klockgjutningsplats från tidigmodern tid, belägen cirka 200 meter sydväst om Östra Eneby kyrka. Det är sällan klockgjutningsplatser påträffas och det är än mer sällsynt att härden där metallen till gjutningen av klockan smältes är välbevarad. Vår förhoppning är att vi nu kan bidra med ny kunskap om klockgjutning på landsbygden.
En gjutanläggning för kyrkklockor på landsbygden bestod av två större kontexter, härden där metallen till klockan smältes och gjutgropen där gjutformen för klockan stod. Gjutningen har sannolikt skett under tak eftersom historiska källor från tidigmodern tid nämner så kallade gjutningsskjul i samband med klockgjutning.
Att gjuta en ny klocka var en stor investering för den enskilda församlingen, en relativt lång process och ett avancerat metallhantverk. Ofta var det grytgjutare från en verkstad i staden som även gjöt kyrkklockorna på landet.
”Jag är af gammal blefwen ny
Mitt ljud skal klinga upp i sky
Af ryssen blef jag bränd til grus
Som inte skonte Herrans Hus”
År 1719 brändes både kyrkan och prästgården i Östra Eneby ner i samband med det som kommit att kallas rysshärjningarna. Kyrkan har idag två klockor, den stora klockan och den lilla klockan. Båda dessa skadades i branden 1719 och behövde gjutas om. Den lilla klockan gjöts om redan 1720, men gjöts om igen 34 år senare. Stora klockan gjöts om 1723 och det är på denna som dikten ovan om rysshärjningarna finns. I kyrkans räkenskaper finns alla kostnader för klockornas omgjutning noggrant listade.
Vi tror, utifrån de fynd vi gjort, att klockgjutningsplatsen användes under 1700-talet. Kanske är det här lämningarna efter en av omgjutningarna av kyrkklockorna? Fortsatta analyser kommer säkert kunna svara på de många frågor vi fortfarande har.
Vi önskar ett gott nytt år!
Fortsättning följer!
