Fynd under mikroskopet 4: Kaveldun
Små millimeterlånga frukter av kaveldun hittas då och då vid arkeologiska utgrävningar, själva luddet (lat. pappus) är nästan alltid försvunnet. Dels hittar vi dem sporadiskt i rester av djurdynga – de kan ha bärgats med hö eller betats av djur – men ibland förekommer de i massförekomster med tusentals frukter, vilket förklaras av att man använt själva dunet, bland annat som stoppning i kuddar, bolster och sängar.
Kaveldun är mig veterligen det enda växtfragmentet som använts som indikator på möblemang. Ett exempel är husrester från 1480-talets Nya Lödöse påträffades, mellan golvplankorna i ett rum, tusentals kaveldunfrukter, vilka kan vittna om att rummet innehållit sängar. Ett annat spännande exempel är från en grav i Valsgärde där ett centimetertjockt lager av kaveldunfrukter utgjorde rester efter ett tjockt dunlager som lagts ut där. Det är nog också välbekant för de flesta att kalvedunrötter är ätliga, ibland hänvisas de till av överlevnadsentusiaster som exempel på ”stenålderskost”. Vi har ännu inte kunnat belägga att man verkligen ätit rötterna i förhistorien – men kanske är de stora förekomster av stärkelse, som ibland hittats i sjösediment utanför boplatser, spår efter just detta.
Riktigt mogna kaveldun fungerar också utmärkt som handgranater om man vill leka krig. De exploderar bra när de träffar, men riskerar också att brisera i handen på kastaren.
