Fynd under mikroskopet 19: Sommarkyndel
Trots att sommarkyndel kan sägas tillhöra de klassiska örtkryddorna från medelhavsområdet, har den blivit lite bortglömd (word undrar t.ex. nyss om jag försökte skriva ”sommarcafé). Många av oss har den torkad i skafferiet utan att veta om det eftersom den ingår i många kryddblandningar, men som enskild krydda är den lite svårare att hitta. Idag är det är mest trädgårdsfolk och kockar som har koll på sommarkyndel.
När vi hittar fröer av sommarkydel (som är rätt lika oregano och mejram) kan vi vara rätt säkra på att det är spår av odling, importerad och torkad innehåller den sällan fröer. Spår av sommarkyndel har hittats i svenska trädgårdslämningar både från medeltid och från tidigmodern tid. I städerna dyker de upp tidigt vilket ger intrycket av att de kan ha funnits i odling även före medeltiden. Detta bekräftades för några år sedan när en mängd fröer av sommarkyndel påträffades i en brunn i Hulje i Östergötland från 100- till 200-talet e.Kr., alltså tidig romersk järnålder. I brunnen fanns föremål som verkar ha lagts ner rituellt, bl.a. föremål som kan relateras till trädgårdsbruk: huvudet från en räfsa, fröer av lin, kål/rova och bolmört. Från Nordeuopa vet vi att sommarkyndeln odlades i de områden som ockuperades av Rom, och av fyndet i Hulje kan vi konstatera att den snabbt fick ytterligare spridning. Framöver ställer vi frågan huruvida den blev kvar i odling efter detta, och hur vanlig/ovanlig den var.
Om du odlar sommarkyndel eller får tag på den som torkad och vill använda den i maten är tipset att ha i den i slutet, när det nästan kokat färdigt. Då kommer smaken fram som bäst. Enligt svenska medeltida medicinhandskrifter är tipset att ha den i glögg. Då blir man av med buksmärtor och kolik.
