Fynd under mikroskopet 22: Portlak
Portlaken, en liten ört som kan syltas eller användas rå eller stuvad som spenat, är kanske välbekant för trädgårdsfolk (i synnerhet de med hälsokostintresse), men tycks vara en grönsak som ligger lite under radarn för en bredare allmänhet. Det är något av en paradox, eftersom portlaken är har en oerhörd utbredning, både naturlig och kulturell: från medelhavsområdet över Asien till Australien. Överallt där den växer tycks den ha ätits och brukats sedan förhistorisk tid. Dess vida utbredning har även föreslagits varit kopplad till just människan. Ett spännande fynd av portlak kommer från en lokal nära Toronto i Kanada som dateras till den sista precolumbianska tiden. På något sätt verkar portlaken ha nått människorna i detta område innan de fick kontakt med nybyggarna.
I Sverige är portlakens äldre historia ännu relativt okänd, det tidigaste skriftliga omnämnandet jag kunnat hitta är från ett apoteksregister i Stockholm från 1575. Arkeobotaniska spår av odling finns från ett par stadsodlingar daterade till 1600-talet, och ett från det tidiga 1500-talet. Det äldsta fyndet gjordes i trädgårdslämningar som tillhört det sedan länge försvunna franciskanerkonventet i Linköping som återfanns häromåret. I övriga Nordeuropa verkar portlaken ha odlats under medeltiden, men därefter försvinner den.
Portlakens användning i det medeltida Sverige är inte utredd, men utifrån fyndet i franciskanerkonventet misstänker jag att den brukades som medicin. Just denna trädgård verkar nämligen ha varit en specialiserad medicinsk odling. Enligt Henrick Smids Urtegaardten (1546) så bidrog ett regelbundet brukande av portlak till att kyla av hett blod och driva tillbaks överflödig kyskhet. Vad nu det skulle vara bra för, i ett kloster?
/Jens Heimdahl
