Fynd under mikroskopet 26: Älggräs
På botaniska diskussionssidor förekommer ibland en irritation över att något som inte är ett gräs heter ”älggräs”, och vissa vill kalla det ”älgört” istället. Ett sådant namnbyte skulle slutgiltigt knipsa av namnets kulturhistoriska arv, ”gräs” är det gamla ordet för ”ört” och ”älg” är en förvrängning av ”öl”. Fortfarande finns dialektala varianter som mjödört, karsöta och byttogräs, varav somliga går tillbaks till medeltid och kanske järnålder. På engelska är namnet meadow sweet en förvrängning av mead sweet, och möjligen var bruket här av skandinaviskt ursprung. Älggräsets många folkliga namn speglar dess användning vid dryckeshantering. Laggkärlen för bryggning och förvaring gneds med blommorna vilket tillförde en sötaktig aromatisk ton. Älggräset användes på detta sätt ända in på 1900-talet men på slutet mest vid mjölkhantering.
Arkeobotaniska spår belägger bruket av älggräs i öl/mjöd (en skarp gräns fanns inte) till 1200-talet – då fynd av bryggerirester med humle och pors även innehåller stora mängder älggräspollen – ett resultat av att blommorna använts. I Birka har de stora mängderna av älggräs tolkas som att det även här insamlats som nyttoväxt. Älggräsets var sannolikt även smaksättare i den fornnordiska religionens viktigaste dryck – genom ölet/mjödet fick man kontakt med gudarna. Efter att hushållsbryggningen upphört under 1800-talet, och de tyska humlehandlarnas kampanjer i form av ”renhetslagar” slutligen slagit igenom även här, föll dess roll som öltillsats i glömska.
Jag tycker det vore kul om älggräset kunde återföras i svensk ölkultur och riktar här en uppmaning till alla hemmabryggare att börja experimentera med älggräs. Det borde gå att få fram intressanta kombinationer och balanser mellan olika humle-pors-älggräs hanteringar. Själv är jag ingen bryggare, men gör gärna en arbetsinsats genom att smaka på resultatet.
/Jens Heimdahl
