Fynd under mikroskopet 28: Hampa
Regelbundet dyker frågan ”Rökte man cannabis i forntiden?” upp. Om man svarar som det är, att det i Skandinavien saknas spår av hampans användning som drog, så möts detta ofta av besviket ointresse samt svaret: ”Jo, men de är klart att de rökte på. Människan har ju alltid försökt knarka.” Vetenskapens roll reduceras i detta fall till ett verktyg för att bekräfta något som anses självklart. Efter denna surgubbs-inledning kan man fråga sig vad vi faktiskt vet om hampa som kulturväxt i Sverige.
Från Ryssland och Baltikum finns indikationer på att hampa ingått i det tidigast odlade grödorna redan före det att jordbruket nått Skandinavien. Och utifrån denna tidiga östliga odling har det diskuteras om hampa kanske infördes i Skandinavien både från norr och söder, men detta är oklart. De äldsta spåren av hamprötning för fiberframställning är från Skåne och dateras till det första århundradet e.Kr., och består dels av gropar med kvarliggande hampa, dels av massförekomster av pollen i sjöar. Fynden av hampa är få och den verkar inte ha varit dominerande i fiberproduktionen under järnåldern. T.ex. så är samtliga rep som hittats i Birka tillverkade av bast, och samtida kända segel tillverkade av ull. I det medeltida materialet så blir fynden något vanligare, och här ser vi spår av att fröerna använts i maten, för oljeframställning och som medicin. Mos gjort på hampafröer är en av de rätter som beskrivs i Biskop Brasks menyer.
Men hur är det då med hampan som narkotika? Faktum är att vi inte vet om den hampa som odlades här ens hade sådana egenskaper. Framförallt är det en närstående art från Kina och Indien som användes i olika former av drogbruk inom kemisk religiös mystik, från bronsåldern och framåt. Under medeltiden var bruket även spritt i främre Orienten och Nordafrika. Det är möjligt att Skyterna rökte hampa (de odlade och begravdes med den), men det är osäker om just hampa kan kopplas till de antika berättelserna om deras drogbruk. Enligt Herodotos hällde de frukter och fröer på glöd och satt sedan i ångorna under en filt och skrek, men det är oklart vilken växt som egentligen avsågs i denna berättelse, Herodotos kände själv inte igen den.
/Jens Heimdahl
