Hur angriper man som arkeolog ett problem som fattigdom? Hur ser man vem som är fattig och vem som är rik?
Fattigdom är ett begrepp som studerats inom flera discipliner men förvånansvärt lite av arkeologer. Kanske beror det på att fattigdom egentligen är främmande för de flesta arkeologer. Själva idén med arkeologi är på något sätt att ”hitta skatter från förr”, vilket underförstått innebär att arkeologer letar efter ”rika” människor. Detta är naturligtvis en grov förenkling, men studerar man den arkeologiska litteraturen är den full av stormän, magnater och eliter. Fattiga, obesuttna och trälar är mer sällan närvarande, sannolikt beroende på att arkeologer har svårt att teoretiskt och metodiskt förhålla sig till begrepp som fattig eller obesutten, inte minst när det kommer till hur dessa förhållanden framträder arkeologiskt.
Frånvaro av fynd behöver ju inte betyda att de människor som bodde på en plats var fattiga, fyndfattigdom kan som alla arkeologer vet kopplas till en mängd skilda företeelser, alltifrån bevaringsförhållanden, verksamhet på platsen och depositionsmönster. Fattigdom är också alltid relativt, en person är egentligen bara fattig, eller rik, i relation till någon annan. För att studera fattigdom krävs således kontext och kronologi.
I ett historiskt perspektiv har fattigdom hittills framför allt studerats av ekonom-historiker och historiker där definitionen av vem som är fattig utgått från skattekraften. Kunde man inte betala sin skatt var man fattig. Den skatt som alla betalade under 1800-talet var kurhusavgiften, en typ av specificerad sjukvårdsskatt. Hade man inga resurser över efter det att man fått i sig det som ansågs behövligt kunde skatten avkortas. Fattigdom kan tolkas som brist på överskott. Under 1800-talet kan man räkna med att cirka en femtedel av Sveriges befolkning räknades som fattig. Fattigdom var också ett kombinerat ekonomiskt och moraliskt problem. För Sveriges del kan nämnas Ludvig Nordströms klassiska skildring ”Lort-Sverige” som publicerades 1938, en reportagebok som beskrev trångboddhet, usla bostäder och dåliga hygieniska förhållanden. Även här sågs paralleller till fattigdom och andlig och moralisk misär.
Arkeologiska lämningar är som sagt svåra att diskutera utifrån ett begrepp som absolut fattigdom. Däremot kan de analyseras utifrån ett begrepp som relativ fattigdom. Man kunde vara fattigare vid en viss tidpunkt jämfört med hur man hade haft det tidigare, eller fick det senare, man kunde vara fattigare eller rikare än grannen. Trots många teoretiska och metodiska svårigheter har arkeologin en viktig uppgift i att även studera fattigdom. För det första kan undersökningar synliggöra de fattiga, en grupp som annars sällan tillmäts något värde.
Undersökningar kan även ge ny kunskap kring de obesuttnas livsvillkor, kanske nyansera den gängse bilden av hur denna grupp hade det. Vidare så kan undersökningar av obesuttna i det nära förflutna bidra till att även uppmärksamma denna grupp i andra sammanhang och tidsperioder. Det här är en aspekt som kommer att bearbetas vidare i det här projektet.
/Pia Nilsson, Eva Svensson och Martin Hansson
