Händelserna kring runsten (U1011) är en fantastisk historia som hämtad ur en saga. Det är extra roligt att skeppshövdingen och ledungsmannen Vigmunds sten nu också ger en extra dimension till den rika vikinga gården vid Björkgärdet.
Runstenen (U1011) stod en gång ca 400 meter från gården vid Björkgärdet. Denna runsten restes vid det gravfält från yngre järnåldern som ligger närmast gården vid Björkgärdet. Det intressanta med monument av detta slag är att de ger oss arkeologer en unik möjlighet att till namn och självbild lära känna personer från sista delen av den förhistoriska tiden. Personer som kankse har levt och verkat i de miljöer som vi undersöker. Det är definitivt en möjlighet att det faktiskt var på Björkgärdet som ledungsstyrmannen Vigmund och hans maka Åfrid, Björns dotter bodde (information hämtad från runstenarna U1011, U1012). På runstenen U1012 nämns också Åfrids syskon Sprake, Torbjörn, Otvagen och Ginnlög som kanske var på besök vid Björkgärdet från tid till annan. Det torde iallafall vara helt säkert att dessa personer var välbekanta med gården på Björkgärdet och de personer som bodde där.
En runstens öden och äventyr
Föga anade Vigmund och Åfrid vad som skulle komma att drabba deras monument. Runstenen kom att helt enligt planerna resas på gravfältet vid Björkgärdet. Detta vet vi därför att Johannes Bureus lät göra en avbildning då han år 1594 såg stenen på plats. I denna visas stenen passande nog stående som stäv i en närmast skeppsformig stensättning. Redan under 1670-talet lät emellertid Olaf Verelius flytta stenen till Uppsala. I Uppsala flyttas Vigmund skeppshövdingens sten sedan runt till en rad uppställningsplater genom åren. Berättelsen om Vigmunds och Åfrids runsten slutar emellertid inte med detta. På hösten 1867 fördes stenen hela vägen till Paris för att vara en del av den svenska avdelningen på världsutställningen året efter. Vigmund stenen ankom lyckligen dit, gjorde succé och belönades med medalj. När den sedan skulle återföras till Uppsala ville det sig inte bättre än att den vid lastningen föll i hamnbassängen i Havre de Grace och gick, trodde man, för alltid förlorad. Försäkringsbeloppet om 200 kr utbetalades till universitetet som en konsekvens av detta. Så kom det sig att den uppländske skeppshövdingens sten kom att ligga på botten av en Fransk hamnbassäng i en mansålder. Att den var för alltid förlorad var emellertid en betydande överdrift, för när man mot slutet av 1800-talet muddrade i hamnen hittades ett stort stenblock. När blocket, nu täckt med alger och snäckor, bärgades upptäcktes snart skriften och genom ett lärt detektivarbete lyckades man till slut återbörda stenen till Uppsala. Hösten 1897 var Örbystenen åter i Uppland och ställdes i Linneanums trädgård vid Svartbäcksgatan. År 1921 flyttades stenen till ärkebiskopsgården och 1949 till Gustavianum där den är kvar än idag.
