Nu ska jag berätta vad jag väntade mig att hitta under den absolut äldsta delen av gatan som har gått genom hela ytan. Jag väntade mig rätt ordinära saker; lite djurben, mest lera, kanske lite trärester och eventuellt det som var kvar efter ett lergolv som vägen hade förstört. Lite förstrött gräver man på, hummar lite och funderar kanske lite på hur det har sett ut på platsen. Då, under en liten sten och något träfragment ligger delar av ett mänskligt skalltak! Jaha? Varför då?
Det är inte helt analyserat än, men det ser ut att komma från ett barn i 10/11-årsåldern.
Det är onekligen intressant. Mänskliga kvarlevor gör på något sätt att allt spetsas till. Speciellt om de hittas där de inte ”ska” vara. Begravningarna skedde ju på kyrkogården. Det kan ha kommit till platsen genom att man tagit fyllnadsmassor någonstans ifrån, där skelettdelar har legat, man har inte vetat om att det fanns där helt enkelt. I så fall skulle man kunna göra en helt vild och galen spekulation som innefattar andra fynd i området. Men jag vill påpeka att det egentligen inte finns några belägg egentligen: eftersom vi har hittat vikingatida pärlor samt ett dosspänne från samma period alldeles i närheten kanske en vikingatida grav ovetandes har grävts sönder och massorna använts som fyllnadsmaterial i staden. Men… nä, det motsägs lite av att skalltaket är obränt. Det borde vara bränt om det var en vikingatida grav.
Vi har för övrigt också börjat fundera på en deckare som utspelar sig på en arkeologisk undersökning med kopplingar österut och söderut. Huvudpersonen (en brilliant, vacker kvinnlig arkeolog som har sina rötter österut och därmed pratar flytande ryska) ska använda allt sitt kunnande för att begripa en historisk mordgåta samt en nutida och de ska vävas ihop på ett obegripligt fiffigt sätt. Men det är ett sidospår.
Faktum är att fyndet tär förbryllande och tarvar en stor del efterforskningar och jämförelser innan vi kan ha en vettig tolkning att komma med.
Till nästa gång!
Anna
