Efter det att fältarbetet i Örja avslutades har bloggen legat nere. Det innebär naturligtvis inte att arbetet med Örja är avslutat. Tvärtom är det arbete som nu vidtar minst lika omfattande som arbetet i fält. Här ska vi kort beskriva vad som händer med de fynd som vi tagit tillvara.
Fynden från Örja sorterades i fält under 4 900 registerposter. Då är inte djur- och fiskben inräknade. En sådan registerpost består oftast av ett föremål men innehåller ibland fler. Det kan till exempel röra sig om keramikskärvor av samma slag som fanns i ett visst lager, eller flintavslag från en och samma grop.
Med hjälp av databasen kan vi nu skapa sammanställningar och spridningsbilder över fynden med några enkla knapptryck. Men för ögonblicket pågår ett mer grannlaga arbete. Vilka föremål ska vi välja ut till konservering? Prioriteringar krävs eftersom resurserna är begränsade. Många föremål råder det ingen tvekan om. Men samtidigt ska vi göra urval som i någon mening är representativa.
För närvarande har vi fått tillbaka ett femtiotal föremål från konserveringsateljen på Lunds universitets historiska museum. Utöver dessa ligger bortemot 400 konserverade mynt kvar på ateljen, i väntan på numismatisk analys.
Totalt räknar vi med att välja ut omkring 700 föremål för någon form av konservering. Det rör sig främst om metallföremål. Eftersom metalldetektering användes i särskilt stor omfattning i Örja är denna kategori omfattande. Vissa metallföremål – av till exempel bly – behöver bara en grundlig rengöring. I andra fall krävs större insatser.
Ett av de föremål som behöver mer omfattande konserveringsinsatser är en så kallad cellemaljfibula. Tillverkningen av detta lilla runda spänne har gått till så att man har lött på celler på en vågrät liggande kopparplatta. Cellerna har man sedan fyllt med pulvriserat glas i olika färger. Därefter har plattan värmts upp till cirka 800 grader. Eftersom pulvret har en tendens att minska vid smältning måste processen ofta upprepas flera gånger. Smycket har sedan kylts av, för att slutligen slipas och poleras.
Emaljerade fibulor av detta slag kan ha tillverkats i Skandinavien men bruket att bära dem härrör från kontinenten, där de kända verkstäderna också fanns. Dräktskicket introducerades här under vikingatiden, och fibulan från Örja härrör troligen från 1000- eller 1100-talet.
Den korsformiga fibulan berättar om dess ägares kristna tro. Flera föremål från Örja ger uttryck för detta, till exempel ett krucifix, flera små kors av bly och några mynt eller myntavbildningar (se bild) vilka burits som hängsmycken.
Eftersom det rör sig om föremål som i samtliga fall påträffats med hjälp av metalldetektor är det svårt att säga hur representativa de är i sitt sammanhang, i den medeltida byn. Så omfattande detektorinsatser som i Örja har aldrig tidigare skett inom ramen för en by-undersökning.
För några av föremålen ligger det nära till hands att tänka sig att de tillhört individer i byn som var knutna till kyrkliga institutioner.
