Vi har nu avslutat fältarbetet på plats i Öllsjö, men fortsätter febrilt bearbetningen av allt material inne på vårt kontor i Lund. Totalt schaktade vi upp cirka 6000 kvadratmeter. Inom den ytan har vi dokumenterat inte mindre än 3355 arkeologiska lämningar. Bland fynden fanns saker som bland annat sländtrissor, ben, pärlor, kammar och nycklar.

Två så kallade ”Tinbl bein” och en sländtrissa som nyss grävts fram ur ett stolphål. Foto: Katalin Schmidt Sabo, Arkeologerna CC-BY

Det fanns rester efter alla tre berörda historiska gårdar i Öllsjö, dock med olika bevaringsförhållanden; bebyggelsen på gård 4 var bäst bevarad med lämningar efter tre längor, på gård 5 kunde vi lokalisera den norra längan och på gård 6 fann vi sporadiska lämningar efter gårdens östra och södra länga. Den systematiska metalldetekteringen har fått fram en stor mängd fynd, bland annat ett hundratal mynt som täcker in tiden från 1000-talet till 1800.

Under den historiska bebyggelsen utbredde sig inom hela undersökningsområdet en mycket anläggningstät bebyggelse bestående av minst 25 grophus. Det fanns även större stolpbyggda hus. Förutom dessa fann vi härdar, gropar och ett otroligt stort antal stolphål. Mängder av keramik från yngre järnåldern och så kallad Östersjökeramik, daterar boplatsen till främst vikingatid–tidig medeltid. Många olika verksamheter kunde beläggas inom området; järnsmide (via fynd av en smedja, smidesslagg, glödskal, ässja), järnutvinning (reduktionsugn, reduktionsslagg), gjutning (fynd av deglar, bronssmältor), vävning (vävtyngder), garntillverkning (sländtrissor), trådtvinning (Tinbl bein), sömnad (nålar, fingerborgar), ben- och hornhantverk (bearbetade ben och hornmaterial), matberedning (djur- och fiskben), samt eventuellt även bryggning och eventuellt en lokal keramikproduktion. Förutom fynd kopplade till olika verksamheter påträffades också personliga fynd (kammar, smycken, nycklar, pärlor, pincetter) som visar att man även bott inom det undersökta området. Tinbl bein var ett litet redskap som användes när man tillverkade snoddar och snören, genom att leda garn genom det ihåliga rörbenet och tvinna det runt spetsarna så det bildades knutar och blev stadigare än ett enkelt garn. Tekniken kallas för påtning.

Boplatslämningarna tolkas som ett stort verkstads- och produktionsområde kopplat till en storgård vars centrala bebyggelse legat sydost om vårt undersökningsområde.

För en arkeolog är det en svindlande känsla att vara den första som finner kammen som olyckligtvis tappades bort i en mörk vrå i ett hus för tusen år sedan. Eller vara den som hittar två ”Tinbl bein” och en sländtrissa som omsorgsfullt lagts ned i ett hål som ett byggnadsoffer, där sedan en stolpe restes till ett hus. Varför lades dessa föremål i stolphålet? Det är faktiskt inte sällan som byggnadsoffer just består av olika redskap som användes i det dagliga arbetet. Svindlande är också att rensa fram ett golv som använts i ett hus och plötsligt inse att man står på exakt samma yta som de vikingatida människorna en gång stod på. Man kommer onekligen människorna och deras stora och små vardagshändelser mycket nära. Vi är på samma plats som då det begav sig en gång för länge sedan. Det är bara tiden som skiljer oss åt.

Ljusa trädkubbar på rad visar vilka stolphål vi tolkar har hört till ett och samma hus. Foto: Katalin Schmidt Sabo, Arkeologerna CC-BY

Kolla in keramikfynden!

Exempel på ovanliga dekorer på keramik från Öllsjö hittar du nedan. Foton Katalin Schmidt Sabo, Arkeologerna CC-BY.

Och några andra fynd!

En kristusfigur. Foto: Julius Lundin, Arkeologerna CC-BY
Ett tyskt 1500-talsmynt. Foto: Julius Lundin, Arkeologerna CC-BY
En pincett med ring i brons. Foto: Julius Lundin, Arkeologerna CC-BY