Igår var en tung arbetsdag med kraftigt regn och blåst. Eftersom vi befinner oss i krönläge på kanten av berget får vindarna väldig fart när de väl når oss – igår blåste det uppskattningsvis styv kuling, trots en ganska normal göteborgsblåst nedanför berget.
Det tråkiga måndagsvädret vägdes dock upp av det första fyndet av brända ben i röset! Det var en liten mängd små vit-gråa fragment som inte såg mycket ut för världen, men som kan bära på en hel del information. Fyndet gjordes i nordöstra delen av röset, i det understa lagret av jord och sten. Bendeponeringen ligger innanför kantkedjan men utanför den inre kallmuren, så sannolikt är detta en så kallad sekundärgrav. Det innebär att man lagt ned benen i röset någon tid efter den ursprungliga gravläggningen – det kan vara såväl fem månader som femhundra år senare. Men det kan också vara så att detta faktiskt är en av de äldsta gravarna i röset. En C14-datering (kol-fjorton-datering) av benen, som görs efter att vi är klara i fält, kommer att ge oss svar på den frågan.
Vi har inte undersökt bendeponeringen i sin helhet ännu, men troligen kommer benmängden vara ganska liten. Det är normalt att man i bronsåldersgravar bara hittar en liten del av det som ursprungligen var en hel kremerad människa. Vad som hänt med resten av den brända kroppen finns det många teorier om. Det intressanta är att det vi idag uppfattar som gravar – rösen, stensättningar och högar – bara varit en del av ritualen när man hanterat en död människa, inte nödvändigtvis den slutstation eller sista viloplats som vi idag tänker på när vi föreställer oss en grav. Arkeologin visar, som så ofta, att förhistoriens människor varit väldigt lika oss – men på många sätt också mycket annorlunda.
