Vårt mest oväntade fynd tre meter ner i leran? Skimrande grön mossa! I Haga i Göteborg har undersökningen av bastion Christina Regina nått ett spännande skede. Vi är nu djupt nere i befästningen, och börjar förstå hur den byggts upp för att stå emot såväl anfall som väder och vind.
Christina Regina började byggas redan på 1630-talet, och är därmed en av Göteborgs tidigaste bastioner. Dessa tidiga bastioner konstruerades i första hand av leran som togs upp när man grävde vallgraven. För att stabilisera leran stärkte man konstruktionerna med bland annat torv. Torv syftar i det här sammanhanget på själva grässvålen; jordens rotrika och gräsbevuxna toppskikt.
Lager av lera varvades med torv skuren i plattor för att hålla vallarna på plats. Vi har nu börjat gräva fram dessa torvstrukturer, och har redan sett flera exempel på hur torven kunde användas. Plattorna har både staplats på höjden och lagts ut horisontellt, tätt intill varandra. Vissa ligger med gräsytan nedåt för att verka stabiliserande, andra med gräsytan uppåt i syfte att gräs och örter så småningom ska breda ut sig och motverka erosion. Den syrefria miljön under leran har till synes stannat tiden för de gräs- och mossbevuxna plattorna, som fortfarande lyser gröna efter närmare fyra hundra år under jorden.
Att använda torv som förstärkning var både arbetsintensivt och resurskrävande. Torven hämtades från Göteborgs omnejd och skars upp ur marken med kniv enligt specifika mått. Till sin hjälp hade man särskilda knivar och spadar. I Ingenjörslexikon från 1805 går följande att läsa om torvskärning:
”2 karlar draga torfvknifven, en karl styr den i räta rader, skilda från hvarandra efter torfvens storlek, 2 karlar gräfva opp torfven och lassa på; är marken god, kan man räkna 1 man till 400 torfvar om dagen”.
Sedan gällde det att illa kvickt få in torven till Göteborg. Transportsträckan skulle hållas så kort som möjligt för att plattorna inte skulle börja torka och falla sönder. De stora mängder torv som användes i befästningsbygget fick säkerligen konsekvenser för landsbygden runt Göteborg; ytor som hade kunnat användas till bete, vall eller grödor svaldes i stället av stadens bastioner. När ett område väl skurits rent på torv kunde det ta lång tid innan marken återhämtade sig.
I ingenjörslexikon står vidare att varje torvplatta bör fästas med två eller tre ”vallpinnar”. Den som var flitig kunde tälja upp till trehundra av dessa spetsiga pinnar per dag. Vi har hittat ett antal av dessa vallpinnar i Haga, men märkligt nog inga som varit nedstuckna i torven.
De jordprover vi tagit från torven kommer undersökas av en arkeobotaniker. Förhoppningsvis får vi snart reda på vilka växter plattorna består av, och därmed varifrån de kan ha hämtats. Kommer de alla från samma typ av mark? Har plattor från olika mark använts till olika saker? Fortsättning följer!
