Göteborgs befästning byggdes delvis av lervallar. Lera är på flera sätt ett bra material att bygga befästningar av. Det är billigt, lätt att få tag på och kan formas hur man vill. Men det har också nackdelar. Särskilt när det regnar, och befästningen ligger i Göteborg. Dränering var avgörande för att inte lervallarna skulle förvandlas till lervälling.
Bastionen Christina Regina, som var en utskjutande del av befästningen, bestod av flera lervallar. Mellan dem gick vallgångar av lera, där soldaterna kunde gå. Inne i den inre vallen fanns en timmerkista, som kan ha varit till för dränering. Den var knuttimrad av fyra lager stockar, som var drygt två meter långa. Om det fanns fler stockar en gång i tiden, blev de övre lagren förstörda när befästningen revs på 1800-talet.
Från timmerkistan ledde ett trärör ned under vallgången och genom den yttre vallen, i riktning mot vallgraven.
Längst ned i timmerkistan fanns ett lager svart gyttja. Det kan ha bildats av förmultnat organiskt material, som sjunkit till botten när det stod vatten i kistan. I gyttjan hittade vi en skosula av läder. Kanske tappade någon av arbetarna den, när de byggde timmerkistan.
Ett mer oväntat fynd i gyttjan var frön, som vår arkeobotaniker hittade. Fröna kommer från släktena nateväxter och natingväxter. De lever i bräckt vatten, som finns vallgraven.
Hur vallgravsvatten har hamnat i timmerkistan vet vi inte. Kanske har någon burit dit det, av för oss okänd anledning. Eller så har vallgravsvatten tryckts upp genom röret när vattenståndet har varit extremt högt, kanske vid en storm.
Timmerkistan finns inte med på någon karta eller ritning, och den liknar inte något annat som vi har hittat när vi undersökt resterna av Göteborgs befästningar. Men vi tror att den har byggts i första hand för att dränera bastionen. Regnvatten från vallar och vallgång kan ha letts in i timmerkistan, och vidare genom röret ut i vallgraven.
Vi väntar på att få svar på hur gamla stockarna i timmerkistan är. Trästockar kan dateras genom att man mäter årsringarna, så kallad dendrokronologisk datering. Det görs i ett laboratorium. Fyndet av myntet, som sannolikt är från 1635, visar att träröret är yngre än så. Men förmodligen inte mycket yngre. Mynt var inte i cirkulation särskilt många år. Sammanhanget på platsen gör att vi tror att timmerkistan byggdes i början av 1640-talet, ungefär vid samma tid som man byggde flera andra sorters konstruktioner intill.
Så småningom fylldes timmerkistan igen. Kanske hade röret förmultnat, så att det inte längre fungerade. Kanske hade man hittat en bättre lösning för att dränera bastionen.
De som fyllde igen timmerkistan, passade på att göra sig av med en massa skräp. I kistan fanns lager på lager med hushållsavfall, som djurben, ostronskal och keramikskärvor. Dessutom fanns det fragment av tegelstenar, och mängder av huggspån, pinnar och andra träbitar. Huggspånen kan vara från när man byggde delar av bastionen, medan teglet och keramikskärvorna snarare kommer från hus inne i staden.
Troligtvis fylldes timmerkistan igen redan på 1600-talet, eller möjligtvis början av 1700-talet. Keramikskärvorna i kistan kan alla komma från 1600-talet, men vi vet inte hur gamla de var när de slängdes där.
Till de lite ovanligare fynden i timmerkistan hör en kakelplatta, dekorerad med bilder av ansikten. Den är gjord i barockstil, och den mörka glasyren är typisk för 1600-talet. Plattan kommer förmodligen från en kakelugn i ett välbärgat borgarhem. Pampiga kakelugnar fanns inte hos gemene man, och definitivt inte i bastioner. Men kanske revs kakelugnen, eller så gick plattan sönder när den skulle monteras. Den trasiga plattan slängdes med annat avfall i timmerkistan.
