Högst uppe på Gullberget tronar skansen Lejonet, som byggdes 1687. Längs med klippsidorna finns resterna efter det äldre Gullbergs fäste dolda under gräs och jord. I år undersöker vi den del av klippan som gränsar mot den forna strandkanten.
Det är kanske svårt att föreställa sig idag, men den här utsikten skulle för 400 år sedan mest bestått av vatten, och så Hisingen på andra sidan. Gullbergsklippan låg invid strandkanten och det som nu är Gullbergsvass är utfyllt i relativt modern tid.
På kartan från 1682 syns det tydligt hur nära vattnet vi befinner oss. Pilen visar ungefär var vi gräver just nu.
Om vi lägger den forna vattenytan på en modern karta så ser vi att i stort sett hela bangården egentligen ligger ute i vattnet!
Invid berget gjorde man på 1500-talet stora utfyllnader med sten, tegel och kalkbruk för att skapa en befästning. Arkeologerna på bilden står i ett rum med murade väggar och ett fint stengolv. Det var här vi hittade soluret. Rummet vette ut mot vattnet och kanske har knektar och skyttar stått här på vakt mot danska trupper – den tidens ärkefiende.
En närbild på golv och väggar visar spår av bränder i form av kol och rödbränd lera. Flera strider har stått kring fästet, men vi vet från inventarielistorna att bränder också kunde uppstå av en olyckshändelse. Vad som skedde på just den här platsen är svårt att säga.
Det är inte ofta vi ser arkeologer med säkerhetsselar och rep. Men det är ett måste för att kunna jobba säkert på den branta klippsluttningen.
Slutligen ett litet smakprov på olika sätt att dokumentera fornlämningen – med GPS, med en professionell fotograf och så eder bloggfotograf som lämnat sin skugga på bilden.
