Brännvin har druckits i Sverige åtminstone sedan 1400-talet. Drycken blev vanligare under 1600-talet, och på 1700-talet blev brännvinsbränningen en politisk stridsfråga.
År 1775 beslutades att kronan skulle ha monopol på bränningen och höjda böter för lönnbränning infördes. Kronobrännerier uppfördes i ett stort antal städer, i Östergötland föll valet på Norrköping, Linköping och Vadstena.
Utsnitt ur karta över Kronobränneriet på Skeppsholmen från år 1783. Väster om bränneriet låg ett varv och en tobaksplantage (46). Det gula området var stadens Spinnhus (kvinnofängelse). Den norra delen av Skeppsholmen användes som betesmark för stadsbornas boskap (LSA D75-1:28).
Det finns äldre kartor från slutet av 1700-talet över Kronobränneriet i Norrköping, som visar en knappt 20 000 m2 stor anläggning. På bränneriet fanns själva brännerianläggningen, bostad åt inspektorn, flera spannmålsmagasin men också svinstallar, en smedja och flera andra byggnader. Hela anläggningen ligger inom det område som vi har börjat att undersöka. Vår förundersökning visar att långt ifrån allt är karterat, exempelvis finns det kullerstenslagda gårdsplaner, trädgårdsodlingar i anslutning till bostadshuset och avfallsgropar vid svinstallarna.
För ett par veckor sedan undersökte vi gamla Saltängsgatan, som avgränsade bränneriet mot norr. Innanför gatan fanns ett brett dike, där mätstocken ligger, och syllstenar till en mindre byggnad. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna, SHM.
Kronans brännerier blev inte den inkomstkälla som kronan räknat med och de lades ner efter drygt tio år. I Norrköping användes en del av byggnaderna efter det som kronomagasin, fram till år 1871 när området löstes in av staden.
Bakom planket vid den stenlagda kajen syns det flera våningar höga kronomagasinet. Bilden är tagen redan år 1885, Norrköpings stadsmuseums arkiv.
