Bland alla tusentals keramikskärvor som vi har fyndat i Norrköpings hamn finns några stora och kraftiga bottnar och skärvor i ett rött gods med glaserad insida. De kommer från kärl som kan kopplas till sockertillverkning.

Bilden visar skärvor och bottnar från sirapskrukor samt botten på en toppsockerform med sitt karaktäristiska hål. Foto: Maria Sjöquist, Arkeologerna.

Inte långt ifrån utgrävningsplatsen, på Saltängsgatan väster om Hamnbron, låg Planeten, ett av Norrköpings tre sockerbruk, de andra två var Gripen och Patrioten. Planeten grundades 1742 av Casper Rode. Efter flera ägarbyten övertog P G Wadström raffinaderiet 1791 och kort därpå lades verksamheten ner. Samme Wadström ägde även skeppsvarvet, som vi undersökte i vintras och som omnämns i en av våra tidigare bloggar: Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö.

Översiktbild av Saltängsgatans västra del. Vid pil nr 1 låg Louis de Geers stenhus. Vid nr 2 sockerbruket Planeten och nr 3 markerar Inre hamnen. Foto: Arkeologerna.

Det vanligaste sötningsmedlet förr var honung men under 1600- och 1700 kom allt fler människor i kontakt med socker. Sockret utvanns då ur sockerrör. Araberna hade tagit med sig sockerrören till Europa och odlingar fanns på flera håll i medelhavsområdet för mer än 1000 år sedan. I samband med upptäcktsresorna under 1400–1500-talet spred portugiser och spanjorer sockerrörsodlandet till öarna utanför Afrikas västkust, och så småningom även till den så kallade Nya världen, i Sydamerika och Västindien.

Intill de stora plantagerna i den Nya världen fanns kokhus där sockret utvanns ur rören och blev till råsocker, som till exempel muskovadosocker, eller melass. Melassen och råsockret exporterades till Europa där förädlingen sedan skedde.

Toppsockerformar och sirapskrukor på 1700-talet. Bilden är beskuren och kommer från Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers. Av Diderot och d’Alembert.

För att få ekonomin att gå ihop på plantagerna krävdes billig arbetskraft. Därför blev påföljden att varor som textilier, metallarbeten och sprit skeppades till Afrika där det byttes mot människor. Slavarna lastades ombord på fartyg som korsade Atlanten och där såldes till plantageägarna. Vinsten investerades i socker, som sändes till Europa med de vändande skeppen. Eftersom fartygen seglade i en triangel mellan Europa, Afrika och sedan över Atlanten skapades begreppet ”Triangelhandel”, där sockerplantagen hade en avgörande roll.

Även Sverige ville ha en del av kakan och år 1646 seglade det första skeppet mot Afrika. Initiativtagare var industrimannen Louise De Geer, som bodde och var verksam i Norrköping. Eftersom resan föll väl ut sändes ytterligare skepp ut 1648. Vintern 1649 bildades handelskompaniet Svenska Afrika kompaniet.

I samband med Napoleonkrigen i början av 1800-talet övertog sockerbetan rollen som råvaran i sockerproduktionen. Sockerbruken Planeten och Patrioten hade då redan lagt ner sina verksamheter. Sockerbruket Gripen däremot bedrev verksamhet ända fram till 1913, då ingick det i Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

Ett förvaringskärl för socker som hittades på en utgrävning i Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.