Utgrävningen i Varberg fortgår, trots den pågående pandemin, men vi kan åtminstone glädja oss åt allt fler soliga dagar. Dessvärre lyser vad vi hoppas på med sin frånvaro – det medeltida Varberg, eller som det kallades då – Getakärr. Istället kommer det fram lämningar från sent 1800-tal.
Etappvis arbetar vi oss framåt och hittills har främst material från 1800-talets slut dykt upp. Även om detta inte är vårt huvudsakliga mål så framträder intressanta strukturer i form av äldre byggnadslämningar från järnvägens barndom. Jämförelser med ritningar från 1880-talet visar vilken typ av byggnader som funnits på platsen. Vi kan också se hur markytan som husen och järnvägen stått på har lagts ut för att expandera landet ut i havet, så kallade utfyllnadsmassor.
Utfyllnadsmassor är ungefär vad som låter som. Sten, sand eller rivningsmaterial och dylikt som använts för att fylla ut en yta inför planerade konstruktioner. Måhända inte det mest spännande att hitta. Dock ändå användbart, Vi vet genom studier av historiska kartor hur strandlinjen såg ut kring 1800-talets mitt och sedan ca 50 år senare då utfyllningen har färdigställts. Utifrån vad vi grävt hittills känner vi också till det ungefärliga djupet på dessa massor. En grov uppskattning visar att en landyta som uppgår till minst 300×650 meter har skapats under 1800-talets slut. Med ett uppskattat ungefärligt djup på 2,5 m resulterar detta i att strax under en halv miljon kubikmeter material har lagts ut. Detta under en period då häst och vagn var praxis.
Liknande expansionsprocesser har ägt rum på många platser inför anläggande av järnvägar och hamnar. Förvisso bleknar en halv miljon kubikmeter bredvid Keopspyramidens 2,5 miljoner kubik. Likväl vittnar massorna om massiv landskapsarkitektur och arbetsinsats då den tidens moderna infrastruktur byggdes ut.
Som nämnt arbetar vi etappvis och har nyligen påbörjat en ny delyta. Förhoppningsvis kommer vårt nästa inlägg handla om något helt annat.
