Innan vi packade ihop inför julledigheten hittade vi något riktigt roligt! I två stora gropar ungefär 3 meter under marken strax söder om Varbergs stationshus hittade vi tidigare okända kritpipor från Varbergs före detta pipbruk!

Några av de piphuvuden vi har hittat vid Varbergs före detta pipbruk.
Foto: Kulturmiljö Halland. CC-BY

Det område vi undersökte berör inte själva tomten med pipbruket, utan ligger precis framför. Vi har hela tiden hoppats på att hitta rester från produktionen av Varbergspipor, men utgrävningarna vid tunneln har varit underligt tomma på sådana fynd. Tills nu!

Kritpipans historia i Europa och Sverige

Cristopher Columbus tog med sig tobak från Amerika till Europa och här spreds den och användes både i medicinska syften och för njutnings skull. De första kritpiporna tillverkades omkring år 1575 i England. 1607 börjar produktionen i Holland och pipor från Gouda blir mycket populära i Europa, både att importera och att imitera.

Här mäter vi in med GPS, och gräver ut en av groparna med stora mängder kritpipor i. Gropen ligger precis i kanten av området för blivande tågtunneln. Till vänster utanför bilden har pipbruket legat. Foto: Kulturmiljö Halland. 

Rökare av Daniel Teniers den yngre, 1639. Notera de trasiga piporna på marken.

Här syns män som lyfter upp kropparna efter de som dött i böldpest på kärror. Männen röker pipor eftersom man trodde att tobaksrök skyddade mot pesten. Gravyr av N. Parr efter original av S. Wale 1747.

Till Sverige kom tobaken i slutet av 1500-talet, och vi startade tillverkningen av inhemska kritpipor 1708. I Varberg anlades ett tobaksspinneri år 1699, och det finns tobaksodlingar i alla Halländska städer vid 1700-talets mitt.

Tobak var populärt och staten insåg att det fanns stora pengar att tjäna på att kontrollera tobakshandeln. 1747 förbjöds import av pipor till Sverige, och under andra halvan av seklet blir tobaken rikets tredje största industri. 1700-talet var kritpipans storhetstid i Sverige, men de producerades och användes under hela 1800-talet. Sveriges sista pipbruk låg i Värmland och drev en småskalig produktion. Det lades ner år 1920.

Vill du läsa mer om svensk kritpipsproduktion tipsar vi om detta inlägg om pipfynd i Norrköping och bloggen om utgrävningarna av pipbruket i Karlskrona.

Kritpipor har fått sitt namn efter sin vita färg som leran får när den bränns. De kunde vara från under en decimeter till nästan en meter långa. Leran trycktes i formar, och en ståltråd träddes genom leran för att skapa rökkanalen. Innan piporna brändes stämplades de med symboler eller bokstäver för visa vem som tillverkat dem. Med hjälp av dessa märken och pipornas form och storlek kan man bestämma pipans proveniens.

Plansch från 1771 som visar verktyg som användes för att tillverka av kritpipor. Notera formarna som piporna pressades i uppe till vänster. Bild: Bibliothèque nationale de France.

Pipbruket i Varberg

1755 ansökte rådmannen Emanuel Bagge om att få öppna ett pipbruk i Varberg och 1756 fick han kungliga privilegier att börja tillverka pipor. Bagge gick dock bort innan hans ansökan beviljades, och hans kollega rådmannen Johan Höök tog över privilegierna. Han öppnade ett pipbruk strax utanför stadens norra tull, på den plats som idag heter Kvarteret Verkstaden.

Denna karta över Varberg från 1778 visar pipbrukets placering strax norr om staden, under vad som idag är Kvarteret Verkstaden. Här har vi har markerat byggnaden med en lila cirkel. Karta: Lantmäteriet. Bearbetad av oss.

Hur piporna från Varberg har sett ut har varit ett mysterium. Det finns enligt experterna, inga bevarade utom möjligen en som har hittats på Varbergs fästning. Den är märkt med tre kronor (för att påvisa de kungliga privilegierna) och bokstäver som har tolkats som J R, vilket skulle stå för Johan Riesel. Riesel var pipmästare på Varbergs pipebruk 1758 – 1761. Men det kan också stå F R. Tre kronor i kombination med bokstäverna F R syftar till Fredrik I som var kung i Sverige mellan 1720 och 1751 och i så fall är pipan troligen inte tillverkad i Varberg.

När Höök startade upp sitt pipbruk lät han anställa en pipmästare från Holland vid namn Johan Böckler. 1758 anställdes hans efterträdare Johan Hinric Riesel, och brukets sista pipmästare var Anders Norén från och med år 1761. Hur länge pipbruket drevs i Varberg vet vi inte exakt, men det lades ner innan seklets slut, och år 1800 gick Höök bort.

Den enda pipa som hittats fram tills nu som har tolkats komma från Varbergs pipbruk. Foto: Arkeologerna. CC-BY

De nyfunna piporna

Vårt fynd består av kasserade pipor från pipbruket, och ett fåtal rökta pipor från Stockholm och Alingsås.

Vi har nu piphuvuden med tidigare okända stämplar från Varbergs pipbruk, och mängder med trasiga pipskaft. Vi har hittat bitar av lerband som använts för att hålla ihop piporna i buntar under bränningen och det finns även felbrända skaft och buckliga piphuvuden som inte torkat ordentligt innan de hanterats. Kritpipor kunde märkas på olika ställen, bland annat på skaften, men vi har hittat mycket få dekorerade skaftbitar i Varberg. Troligen har Varbergspiporna haft släta skaft och enbart stämplade huvuden.

Här är några av de pipskaft som hittades i området innan själva groparna grävdes fram. Ett av dem har dekor på skaftet och har tillverkats i Stockholm. Foto: Kulturmiljö Halland. CC-BY

De här bitarna av lerband har använts för att hålla ihop buntar av pipor under tillverkningsprocessen. Till skillnad från de formtryckta piporna kan vi här se fingeravtryck från de som en gång arbetat på bruket. Foto: Kulturmiljö Halland. CC-BY

Här är ungefär hälften av mängden avbrutna pipskaft som hittades i de två groparna framför pipbruket. Foto: Kulturmiljö Halland. CC-BY

Här är tre piphuvuden med nyupptäckta stämplar från Varbergs pipbruk. Foto: Kulturmiljö Halland. CC-BY

Vi har hittat minst tre tidigare okända stämplar från Varbergs pipbruk, på bilden är två mycket tydliga.

Vänster i bild: Den stämpel vi har hittat flest exempel av består av tre kronor över bokstäverna WB i sirlig stil. WB står för Warberg, och kronorna påvisar piptillverkarens kungliga privilegier.

Höger i bild: Den andra tydliga stämpeln har bokstäverna IH och WB krönt med en krona och inramade av lagerkvistar. Utöver att här ha märkt pipan med sin proveniensstad har man även märkt dem med initialerna för pipbrukets ägare Johan Höök som här stavar Johan med ett I på latinskt vis.

Piphuvud från Alingsås pipbruk. Man kan tydligt se att den är rökt eftersom den har svärtats inuti. Foto: Kulturmiljö Halland. CC-BY

Mitten i bild: Den något otydliga stämpeln, verkar även den bestå av en oval med lagerkvistar som inramar bokstäver. Vi har möjligen två varianter av denna stämpel.

Att pipholkarna inte har svärtats tyder på att de aldrig använts utan kommer direkt från produktionen. Orökta pipor tillsammans med produktionsspill pekar tydligt på att de okända piporna verkligen är från Varbergs pipbruk.

Alingsåspiporna vi hittade har kanske rökts av arbetare eller besökare på fabriken och sedan har allt skräp hamnat i samma grop. En del pipor är svallade, vilket innebär att de har legat under vatten en längre tid innan de täckts över med jord vid byggandet av järnvägen på slutet av 1800-talet. Passande nog fick de se dagens ljus igen nu när den nya tågtunneln ska byggas genom staden.

Ny kunskap

Att Varbergspipor inte har hittats på andra ställen i Sverige (vad vi vet) kan tyda på att de producerades huvudsakligen för lokal konsumtion och aldrig fick någon större spridning utanför staden. Det roliga är att om vi hittar de här märkena vid andra undersökningar, kan vi från och med nu spåra dem till dess tillverkningsort. På så sätt kan kritpipor hjälpa arkeologer att bygga ut kunskapen om tillexempel resvägar och handelskontakter. Vi hoppas att kommande expertanalys av de nyfunna piporna kan lära oss mer om Varbergs pip-produktion och om Varbergsborna under andra halvan av 1700-talet.