Ett vanligt fynd i Göteborg är rör, en del av stadens vatten- och avloppsnät från 1800-talet. För en arkeolog uppfattas rören inte alltid som särskilt spännande. De rör mest till det, när man undersöker äldre lämningar. Rören tas sällan omhand, utan dokumenteras bara som ”störningar”. Men när de var nya, förändrade de livet för de flesta göteborgare.
Det stora problemet – ett av dem – med den nygrundade staden Göteborg, var bristen på rent vatten. Dricksvatten transporterades till staden i tunnor. Men till många hushållssysslor använde man det smutsiga vattnet i kanaler och vallgravar. I slutet av 1700-talet byggde staden en vattenledning från Kallebäcks källa. Men den förslog inte långt, och vattnet höll inte särskilt god kvalitet. Bristen på rent vatten och avlopp bidrog till att många människor dog i sjukdomar som spreds genom vatten och mat. Exempelvis den fruktade koleran, som härjade i flera omgångar på 1600–1800-talet. Under 1800-talet började människor alltmer förstå sambandet mellan hygien och sjukdomar. Därför reglerade staden alltmer renhållning och kontroll av mat och vatten.
På 1860- till 1880-talet byggde Göteborg ett vatten- och avloppsnät i stor skala. Vatten från Delsjön leddes in i staden. Stadskärnan och Haga var de första delarna av Göteborg som fick vatten och avlopp, under andra halvan av 1860-talet. Landala fick däremot sin första vattenledning år 1884, och även andra arbetarstadsdelar, som Majorna och områdena öster om centrum, fick vänta länge. Men år 1887 låg över nio mil ledningar nedgrävda under Göteborg. Vatten- och avloppsnätet gjorde att färre människor dog i sjukdomar som spreds genom mat och vatten. Dödligheten i sådana sjukdomar sjönk från 1,9 till 0,6 döda per tusen invånare. Men bara om man räknar bort spädbarnen. Vatten- och avloppsledningarna gagnade inte spädbarnen på samma sätt som resten av befolkningen. Kanske för att spädbarn som ammades ändå inte drack av vattnet. Eller för att den hygieniska situationen i sin helhet fortfarande var för dålig för de känsliga spädbarnen. Under senare delen av 1800-talet byggdes flera badanstalter, för ”befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården”. Skolklasser gick regelbundet till badanstalterna, och så småningom fick flera skolor bad i de egna lokalerna. Renströmska badanstalten, numera Hagabadet, öppnades 1876.
Läs mer: ”Att bygga bort ohälsa. Dödlighet, vatten och avlopp i det tidiga industrisamhället” av Johannes Daun, i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 66 (2013)
