Dagens vidsträckta åkrar och renodlade spannmålsbygder har ingen särskilt lång historia. Traditionellt var bönderna tusenkonstnärer och jobbade med ett brett spektrum av jordbruk, skogsbruk, boskapsskötsel, fiske, körslor, jakt, odling av särskilda grödor för avsalu, hantverk och handel.
Den mångfacetterade ekonomin, med tydliga regionala specialiteter, var väl utvecklad redan under första halvan av 1600-talet. I Småland och i Österbotten i den finska riksdelen producerades tjära i sådan mängd att Sverige under 1600-talet var Europas största exportör. Lantbrukare i Småland, Blekinge, Halland och norra Skåne tillverkade pottaska (till bland annat såpa, glas och krut) i stor skala för export under mitten av 1600-talet. Västgötarnas smide, textilframställning och gårdfarihandel är andra kända känt exempel. Honung och vax var viktiga produkter i Västergötland, Småland och i Ringarums socken i östra Östergötland. Småländska och västgötska oxar föddes upp i stor skala för avsalu. Spiksmidet var omfattande i norra Östergötland.
Den svenska inrikeshandeln vid mitten av 1600-talet kunde rentav mäta sig med handeln kring sekelskiftet 1800. Det betyder att kommersialiseringen tog fart långt före ”den industriella revolutionen”, och såväl avsaluproduktion som byten av varor och tjänster var vanliga.
Så långt åtminstone för de besuttna bönderna, de vanliga familjehushållen, där man ägde eller arrenderade sin gård. Och där själva rådigheten över jord även gav tillgång till skogens resurser, som byns fiskevatten och andra samfällda tillgångar.
Skilde sig de obesuttnas ekonomi och näringsmönster från de besuttnas? Som icke jordägare var möjligheterna att använda skogens och utmarkens tillgångar som kvarnströmmar och fiske begränsade. Byarnas gemensamma tillgångar var förbehållna jordägarna.
Men i grund och botten var de obesuttna, som varken ägde eller arrenderade jord, inget undantag från det gängse mångsyssleriet. Man försörjde sig som daglönare i jord- och skogsbruk, som kolare, hantverkare, bärplockare och forkörare bland mycket annat. I arkeologiska undersökningar av till exempel torpen Tågen, Lindvreten och Franstorp fanns fynd som berättar om tillverkning av mjölkprodukter, rökning av livsmedel, textiltillverkning, trä-, läder- och metallhantverk. Ofta alltihop i samma torp! Samtidigt som de skriftliga källorna nämner yrken som kolare, bergsprängare, stenhuggare och snickare. Detta behöver vi arkeologer vara uppmärksamma på och arbeta vidare med. Vi behöver koppla ihop de arkeologiska resultaten med analyser av arkiv, kartor, landskapsutnyttjande, arealer, det biologiska kulturarvet och andra förutsättningar.
Insikten om mångsyssleriet är helt grundläggande att ha med sig vid arkeologiska undersökningar av de obesuttnas bostäder och arbetsplatser. Bara då kan vi komma närmare torparna, och bättre förstå vardagslivet och hur man påverkade sin tillvaro, skapade sig handlingsutrymme, kontanter, bytesvaror och status.
/Pia Nilsson, Eva Svensson och Martin Hansson
