I mitten av Carls Larssons målning Frukost i det gröna sitter en samisk spelman och knäpper på en fiol. Trots att målningen är en av Carl Larssons mest älskade, är den samiske mannen sällan uppmärksammad. I syd- och mellansverige tog många samer anställning som så kallade sockenlappar och deras tillvaro var fattig och utsatt.
Carls Larssons målning Frukost i det gröna från 1913 föreställer en typisk svensk sekelskiftesidyll. Den Larssonska familjen med vänner är utspridda i den glesa björkskogen i väntan på en måltid. De ska äta frukost. Dottern Lisbeth står lutad mot en björk. Blicken är inåtvänd. De yngre barnen leker. I mitten av bilden sitter en samisk spelman och knäpper på en fiol. Trots att målningen är en av Carl Larssons mest spridda och älskade, är den samiske mannen sällan uppmärksammad. Han är där, mitt i blickfånget, men samtidigt undandrar han sig vår uppmärksamhet. Vårt selektiva seende missar hans närvaro.
I den allmänna föreställningen om äldre tid, ska samer ha bott och verkat i norr. Det fjällsamiska livet har föreställts och föreställs som norm för vad det vill säga att vara same. I verkligheten, idag såväl som i det tidigmoderna och moderna samhället, är och var det annorlunda. Den samiska historien har präglat stora delar av Norden, långt söderut i Finland, Norge och Sverige. Spelmannen i Larssons målning är inte en konstnärlig detalj utan föreställer en levande människa, en av de många samer som levde i Syd- och Mellansverige under den för- och tidigmoderna tiden. Spelmannen hette troligen Johan eller Jåvva Johansson men kallades ”Lapp-Jo” eller ”Lapp-Johan”.
Sannolikt formades hans liv av det så kallade ”sockenlappssystemet”: ett ekonomiskt, socialt och lokalt institutionaliserat system i Mellansverige byggt på beroende och begränsad frihet samt etnisk åtskillnad mellan svenskar och samer. Historiskt kan systemet spåras tillbaka till åtminstone 1600- och 1700-tal. Sockenlappssystemet kombinerar etnisk gränsdragning med klasstillhörighet och kunde innebära trygghet för enskilda samiska familjer men utgjorde också en form av exploatering som också förefaller ha växt över tid.
Johan Johansson, den samiske spelmannen i Sundborn, kan mycket väl ha betraktats som en så kallad fattiglapp, ett nedsättande uttryck som avser egendomslöshet och nöd och som har sitt ursprung i en samisk erfarenhet. Den moderna statens framväxt med ökat tryck på mark och vatten, ökad kolonisation i Sápmi, samt ökade skattepålagor kom att leda till proletarisering av en del samer. Somliga tvingades bort från sina marker och blev av med sina renhjordar, en del fick ägna sig åt tiggeri. Men det finns egentligen ingenting som säger att Johan Johansson kom norrifrån och uttrycket ”fattiglapp” förefaller till lika hög grad röra de många sydliga samerna, som likt spelmannen, levde på musik, eller som många andra så kallade sockenlappar levde av korgmakeri, tennbroderi men även av marginaliserade näringar som till exempel hästslakt. Begreppet ”sockenlapp” kommer från att enskilda sockengemenskaper önskade ha kvar den samiska befolkningen, eller åtminstone deras kompetens, när den hotades av fördrivning av kronan under av 1700-talet.
Många tvingades flytta norrut men runtom i socknarna i Dalarna, Gästrikland, Västmanland, Uppland och norrut, kom samer att ta anställning som så kallade sockenlappar. Deras tillvaro blev ofta fattig och utsatt, men det var vanligen enda sättet att få bo kvar där de var födda, hörde hemma och hade sina rötter. Under loppet av 1800-talet, genom industrialismens genombrott och de starka assimilerings- och homogeniseringssträvandena som drabbade Sverige efter förlusten av Finland och i och med reformer som folkskolans införande, blev livet som ”sockenlapp” allt mer utsatt. Men som Carl Larssons bild av Johan Johansson visar, levde ännu de samiska traditionerna i Dalabergslagen och ännu under 1900-talets första hälft identifierades samer som ”sockenlappar” i norra Uppland, Dalarna och Gästrikland. Vad denna historia berättar med önskvärd tydlighet är växelspelet mellan förföljelser, assimileringskrav och skapad fattigdom å ena sidan och strategier och uthållighet å den andra. Trots förföljelser och marginalisering har samer behållit sin identitet, sina språk och traditioner.
Texten är skriven av Jonas Monié Nordin, forskare och docent i historisk arkeologi, och utgår från hans pågående forskningsprojekt, Det delade landet, som finansieras av Riksantikvarieämbetet. Jonas.Nordin@shm.se
