När man arbetar med de obesuttnas kulturarv ser man hur vanligt det var med tiggeri i äldre tider. Under de senaste åren har tiggare återigen dykt upp på gator och torg i Sverige.
De flesta städer har fått se ett inslag av fattiga EU-migranter, oftast romer från Rumänien och Bulgarien, som spelar eller tigger för att klara sitt uppehälle. Nya typer av kåkstäder har etablerats i städernas utkanter. Tiggeriet har blivit en het politisk fråga där vissa politiker och partier vill förbjuda tiggeri på allmän plats. Strax före jul fick Vellinge kommun rätt i Högsta förvaltningsdomstolen att förbjuda tiggeri på vissa platser i kommunen. Enligt en artikel i tidningen Expressen 2019-01-09 vill närmare 25 kommuner följa i Vellinges fotspår och förbjuda tiggeri. I Eskilstuna har kommunen diskuterat en modell med att tiggare skulle behöva särskilda tillstånd för att få tigga på vissa platser.
I ett historiskt perspektiv är dock tiggeri ingen ny företeelse i Sverige. Under medeltiden var tiggeriet, genom tiggarmunksordnar som dominikaner och franciskaner, vilka fanns i de flesta större städer, ett institutionaliserat inslag i samhället. Tiggarmunkar och vanliga tiggare påminde medborgarna om det kristna fattigdomsidealet och att ge allmosor till tiggare i Kristi efterföljd var ett sätt att försäkra sig om en plats i himmelriket.
”Orätta fattiga”
I takt med att antalet fattiga, och antalet tiggare, ökade i samhället förändrades dock attityden mot fattiga. Generellt sett kan man säga att attityderna mot fattiga har växlat mellan repression och barmhärtighet. Ibland har båda attityderna samexisterat, men riktats mot olika grupper av fattiga. Att vara fattig var ofta ett utslag av arbetslöshet och obesuttenhet, men sågs ibland av överheten som ett utslag av lathet. De flesta tiggare var helt enkelt slöa och ville inte arbeta för sin försörjning, till skillnad från exempelvis åldringar och krigsinvalider, vars fattigdom berodde på att de offrat sig för kung och fosterland. De tillhörde gruppen ”goda” fattiga, mot vilka man skulle vara barmhärtig. Mot den andra gruppen, ”orätta fattiga” riktades repressiva åtgärder som förbud mot tiggeri, fördrivning och tvångsarbete.
Efter reformationen lades ansvaret för de fattiga på kyrkan. I en fattigdomsförordning från 1763, gavs socknen rätt att uttaxera en fattigvårdsavgift från sockenborna. Därmed blev det viktigt för dåtidens sockenbönder, precis som för dagens politiker, att hålla kontroll på antalet tiggare och fattiga. Man försökte kontrollera och förhindra inflyttningen av fattiga till socknen, så att man inte riskerade att behöva ta ansvar för och försörja grannsocknarnas fattiga. Inte bara fattiga, utan även människor som i framtiden misstänktes kunna bli fattiga kunde nekas rätt att bosätta sig i socknen. I de fall där utsocknes fattiga hade bosatt sig i socknen utan tillstånd kunde de avhysas och deras hus rivas. Även insocknes fattiga kunde bli av med sina bostäder för att de störde ordningen.
Tiggarpass på 1500-talet
År 1844 ville exempelvis bönderna i Öja socken i Småland riva en stuga ”som städse varit näste för vanfrejdade personer” och flytta kvinnan som bodde där till fattighuset. Detta motsatte sig dock bönderna i byn. De vägrade henne tillträde till fattighuset, som låg i just Öja by. Man ansåg att det snarast var kvinnan i fråga som drog till sig de vanfrejdade, inte stugan, och en sådan kvinna ville man inte ha i sin fattigstuga. Ofta grälade socknarna om var en viss fattig individ egentligen hörde hemma för att slippa ansvaret för denne. Ett annat exempel från Småland berättar om hur Bergunda och Vederslöv socknar under flera år bollade ett torparpar mellan sig. Ingen ville ge dem tillstånd att bosätta sig i den egna socknen. Ärendet avgjordes så småningom av kammarkollegiet till Bergundas fördel och torparparet fick inte bosätta sig där.
För att kontrollera tiggare utfärdades från 1500-talet och framåt tiggarpass, ett intyg som visade att en person hade rätt att tigga. Efter 1698 gällde denna rätt bara inom det område över vilket passets utfärdare hade myndighet. Genom passet fick den fattige en hembygd. Tiggeri med tiggarpass ersattes efter 1817 med rotehållning av fattiga. Tiggeri utan giltigt pass, så kallat olovligt bettlande, betraktades som lösdriveri, vilket var förbjudet. Från 1847 fram till 1964 var tiggeri förbjudet i Sverige, tiggeri sågs som lösdriveri och tiggare kunde straffas med straffarbete på fästning eller spinnhus. Lagstiftningen kan ses som ett utslag av att överheten ville försäkra sig om att få arbetskraft till manufakturer och industrier.
Godkända tiggare
Tiggare tillhörde de fattigaste av de obesuttna vilket gör dem svåra att studera ur ett arkeologiskt perspektiv. Det finns dock en viss materiell kultur som var typisk för tiggare. Det handlar om så kallade tiggarmärken/fattigbrickor/fattigklubbor, olika typer av föremål som visade att tiggaren var ”godkänd” och hade rätt att bedriva tiggeri inom ett visst område. Tiggarmärken nämns från tidigt 1500-tal i Danmark, och de omtalas också i en föreskrift om de fattiga i Stockholm år 1533. Tiggarmärken var ofta tillverkade i metall; av järn, bly eller mässing, cirka 5-10 centimeter stora och ibland försedda med stadens vapen och med en inskrift som visade att innehavaren hade tillåtelse att tigga i en speciell stad eller rote. Ibland förekom de som små metallpolletter. En del polletter användes även i större städers fattighus som en form av matpolletter. En variant i trä var fattigbrickor/fattigklubbor. Dessa föremål hade inskurna bomärken för de gårdar som tillsammans inom en fattigrote var skyldiga att föda den fattige. Brickan bars av den fattige och visade hur länge den fattige skulle stanna på respektive gård, samt i vilken ordning gårdarna skulle besökas. Det går således att tala om en tiggeriets materiella kultur.
Paralleller till nutid
Utifrån ett historiskt perspektiv är det intressant att notera att dagens försök att hantera tiggare visar på stora paralleller med hur man gjorde under 1700-och 1800-talet. Tiggeri har man alltid försökt hantera genom att hänvisa tiggarna till en annan socken, stad eller land, eller genom att förhindra dem tillträde till det egna territoriet. Blev de någon annans problem så syntes de inte i det dagliga livet och man slapp kostnader och andra problem. Alternativet har varit att genom registrering, tiggarmärken och tiggarpass ge dem rätt att försöka försörja sig, men då under kontrollerade former. Oönskade bosättningar revs då som nu. Frågan är väl om de metoder som användes för att hantera tiggeriet under 1800-talet är lämpliga för att hantera tiggeriet i dagens samhälle.
