Tåbebyggelse, Häradsallmänningar….kärt barn har många namn. Kluster av torp och backstugor, framför allt backstugor, återfinns i specifika områden, gärna i gränsområden mellan härader och socknar, eller runt herrgårdar och bruk.
Ofta var det traktens mer välbeställda som lät upprätta bestämda områden att flytta fattiga människor till, och då blev det gärna utkantsområden. De fattiga själva var nog inte helt med på noterna.
Dessa bebyggelser, som vi har gett arbetsnamnet torpkluster, utgjorde koncentrat av fattigbebyggelse. Ofta kännetecknades torpklustren av dåligt byggda hus, sparsamt med odlingsmöjligheter, ett stort inslag av hantverkare av olika slag och en stor rörlighet hos de boende. Rörligheten var både av daglig karaktär, eftersom många av de fattiga var lönearbetare med skiftande arbetsplatser, och av livscykelkaraktär, med ständig in- och utflyttning till och från området. Det stora inslaget av mer eller mindre tillfälliga inhyses personer, inhysta hos de redan trångbodda fattiga familjerna, bidrog ytterligare till rörligheten.
Många torpkluster är idag övergivna och bortglömda, men det finns exempel på livaktiga traditioner och dokumentationer av olika slag. Till exempel har lokalhistoriskt intresserade personer beskrivit Kungariket Svänan och Torparstan i Småland, och Väse häradsallmänning i Värmland. Lida hage i Södermanland, liksom Väse häradsallmänning, har inventerats av arkeologer.
Torpklustren var en del av det agrara samhället, men de hade vissa likheter med städer. Något som samtiden uppmärksammade i namn som ”Torparstan” och den ”Lilla grå staden”, vilket var benämningen på Väse häradsallmänning. Stadskänslan bestod både i den täta bebyggelsen och det stora inslaget hantverkare. Det fanns en hel del likheter mellan torpklustren och städernas slumområden.
De boende i torpklustren var utsatta för allehanda umbäranden och godtycke från en mäktigare omvärld. Trots detta finns det förhållandevis många uppgifter om att det rådde god stämning, och framför allt stor sammanhållning, mellan torpklustrens invånare.
Berättelser om solidaritet verkar vara mer livskraftiga än berättelser om utsatthet. Kanske är detta ett viktigt arv efter människorna i torpklustren, att sammanhållning och medmänsklighet inte kan köpas för pengar.
/Pia Nilsson, Eva Svensson och Martin Hansson
