Våtmarker vid sjöar, vattendrag och kuster som regelbundet översvämmas har under lång tid hävdats av människan genom beteshållning eller slåtter. Sådana hävdade marker kallas strandbeten och strandängar och var mycket vanliga i de mellansvenska slättlandskapens leriga marker.
Under stenåldern har människor utnyttjat dessa produktiva och artrika miljöer för jakt och fiske. Med tiden blev djurhållning och bete allt viktigare som näring och under järnåldern, då man började stalla djuren över vintern, fick strandängarna sin stora betydelse som källa till vinterfoder. Uttrycket ”äng är åkers moder” hänvisar till detta bruk av marken där ängens slåtter blir foder för de stallade djuren, vilkas gödsel samlas in och för att sedan spridas på åkrarna och ge dem tillbaka den nödvändiga näringen. Att särskilt strandängarna under årtusenden kunnat användas på detta sätt utan att fullständigt urlakas beror på att näring hela tiden tillfördes med de periodvisa vår- och höstöversvämningarna.
Hjälmarens strandängar
Hjälmaren är en förhållandevis grund sjö belägen i ett vidsträckt slättlandskap. Under delar av året har slätterna omkring Hjälmaren översvämmats och stora områden med produktiv strandäng har omgett sjön. På 1600-talskartor kan man se att nästan all våtmark omkring Hjälmaren brukades; framförallt som ängsmark medan betet hölls i mer bergiga utmarksområden. Den stora produktionen av hö i dessa trakter ledde till att höet blev en överskottsprodukt som kunde säljas eller bytas.
I det vattenrika landskapet var kräftfiske och fiske viktigt och fågellivet rikt. Från 1700- och tidigt 1800-tal kan man finna uppteckningar av att det förekommer svanar, gäss, tranor, storspov, vipor, fiskmåsar, häger, berguv, örn, fiskgjuse, kattuggla, glada, rördrom, lom, tärna, ängspiplärka, sävsångare, sothöns och skäggdopping i och omkring Hjälmaren. Stora mängder änder fanns och sjöfågeljakt bedrevs i Kvismaredalen.
Sänkningen av Hjälmaren
Under slutet av 1800-talet hade befolkningsökningen lett till brist på åkermark. Svält och fattigdom bredde ut sig och många människor emigrerade från Sverige till Amerika. För att vinna åkermark sattes stora diknings- och sjösänkningsprojekt i gång i slättbygderna. Jörgen Lennqvist har i sin avhandling ”Våtmarkshistoria: Hjälmarens och Kvismarens stränder under 1800- och 1900-talen” (2007) skrivit om processen som ledde fram till Hjälmarens sänkning, vilket inte var en helt enkelt process då olika viljor och åsikter stod mot varandra. Processen initierades under det tidiga 1800-talet av framför allt godsägare i trakten, medan många bönder och föreståndare för vattenverk och sjöfart ställde sig mer tveksamma till förslagen. Man värnade sina näringar och bönderna oroade sig för marksättningar, för förlust av produktiv ängsmark och för stora kostnader.
År 1879 påbörjades ändå sänkningen av Hjälmaren. Utloppet via Eskilstunaån och inloppen via Svartån och Täljeån grävdes ur och breddades, Täljeån rätades ut och grävdes om till en kanal som skulle dränera våtmarkerna i Kvismaredalen. En damm byggdes vid Eskilstuna där vattennivån kunde regleras. På bara några år sänktes Hjälmaren med 1,5 meter och 19 000 hektar mark torrlades.
Sänkningen av Hjälmaren stod klar 1888, men sjösänkningar i omkringliggande marker fortsatte in på 1900-talet. När slåttern runt sjöbottnarna upphörde under första halvan av 1900-talet växte grundare områden igen med vass, och slåttermarkens artrikedom minskade. Marksänkning, dikningar uppströms och nedbrytning av de organiska lagren ledde till problem vid brukandet av den nyvunna marken och på 1960-talet stod det klart att bara en femtedel av den brukades.
Läs mer:
Lennqvist, J. 2007. Våtmarkshistoria: Hjälmarens och Kvismarens stränder under 1800- och 1900-talen. Örebro Studies in History 7. Universitetsbiblioteket 2007, 330 s.
Nordin, R. 2007. Sjösänkningen av Hjälmaren – i ett nutida perspektiv. Examensarbete, Institutionen för Tema, avd Geografi, Linköpings universitet, 43 s.
Svensson, R. 1998. Strandbeten och strandängar. I: Skötselhandbok för gårdens natur- och kulturvärden. Jordbruksverket.
