Den äldre järnåldern är tidsperioden mellan 500 f. Kr. och 400 e. Kr. Under denna nästan 1000 år långa tidsperiod skedde en stor expansion av bland annat gårdsbebyggelse och olika näringar som boskapsdrift och odling. Gårdarna blev successivt allt fler och större och de placerades ofta på nya platser i landskapet.
I och med att man ofta placerade den äldre järnålderns gårdar ute i områden med lättare jordarter som man under senare tider kom att plöja upp, förstördes också delar av gårdarna från just järnålder. Detta har gjort att vi ofta bara har kvar de nedre delarna av lämningar som varit nedgrävda i marken. För att nå fram till dessa bevarade delar av fornlämningen gräver arkeologerna bort ploglagret så att endast orörd mark finns kvar. Då avtecknar sig alla hål och gropar som man grävt på gården under kanske hundratals år tydligt i marken. Det blir därför något av ett pussel för arkeologen att från detta virrvarr av lämningar och deras innehåll av föremål sätta samman och förstå gårdens historia i både tid och rum.
Vid Lillkyrka har ett flertal gårdar med hus från historisk tid kunnat identifieras. Men genom att datera träkol har vi också kunnat se att under tidsperioden från vår tideräknings start och in i folkvandringstid, strax efter 400 e. Kr., har människor befunnit sig på platsen. Därför visste vi att det bland alla dessa hundratals gropar och gårdar från historisk tid också kunde finnas spår efter en gård från äldre järnålder. Till vår hjälp i vårt sökande har vi haft en omfattande kunskapsbas som byggts upp under årtionden genom arkeologiska undersökningar av hus från äldre järnålder. Vi vet att husen under denna period ofta var uppbyggda med en stomme eller ramverk av två rader med parställda stolpar som burit upp taket. Lättare störar stod längs med husets långsidor och däremellan har slanor trätts som bildat en vägg, ofta täckt med lerklining som fick torka och gjorde huset vindtätt. Dessa mönster av så kallade stolphål är karakteristiska och efter ett långt sökande kunde vi identifiera ett cirka 12 meter långt och 5 meter brett hus beläget på en mindre platå i en östsluttning i Lillkyrka.
Huset kan ha fungerat som ett mindre boningshus i en gård och har haft ett större rum i västra delen och ett mindre rum i öster. Det större rummet kan ha fungerat som en storstuga där husets eldstad och sovplatser fanns. Det mindre rummet fungerade kanske som husets förråd och ekonomidel och dess entrédel där dörren varit belägen. Husets form och storlek antyder att det bör ha byggts någon gång under romersk järnålder eller tidig folkvandringstid. Men huset från järnåldern är inte ensamt, nästan exakt på samma plats står även resterna efter ett hus från historisk tid, kanske 1000 år yngre. Det här kan tyckas konstigt, men det är faktiskt vardagsmat för en arkeolog. Vi är mycket medvetna om att dagens mäklarmantra för vårt bostadsval, läget, läget och läget, var lika sant för 2000 eller 1000 år sedan som det är idag.
Förutom de uppenbara anledningarna till var man valde att förlägga sin gård såsom väldränerad mark, rätt mängd solinstrålning, lä för vind osv., fanns det naturligtvis även en social dimension i gårdens placering. Gårdens läge var alltid en viktig plats som relaterade till omgivande grannars gårdar, till gravfälten och färdvägar i landskapet, men även till begränsningarna satta utifrån den mark som man själv hade tillgång till. Detta innebar att man inte alltid valde gårdens placering fritt, utan det styrdes av det omkringliggande samhället och de relationer som fanns mellan människor. I det förhistoriska samhället i Norden saknades skriftliga dokument kring ägande, något som gjorde att en gård och dess placering samt gravfälten med döda anfäder, förmodligen var en persons främsta lagfart då det kom till tvister bland invånarna i gårdsgruppen.
