Området öster om Ödeshög kännetecknas idag av öppna åkrar med uppstickande berghällar. Innan dikning och uppodling på 1800- och 1900-talet användes området som vi nu förundersöker som ängsmark av gårdarna i byn Västra Åby. Under mellersta järnåldern (cirka 0–550 e.Kr.) fanns här flera gårdar med hus och åkrar.
Arkeologer från Östergötlands museum undersökte 2011 det som fanns kvar efter en gård som legat centralt i området. Gården hade bestått av ett bostadshus och ett mindre hus och de omgavs av ett ungefär 60×30 meter stort gårdstun. På tunet hade innevånarna hanterat och tillagat mat samt hållit på med olika hantverk som till exempel järnhantverk. Det fanns också en mindre åker alldeles intill gården. Gården dateras till perioden 200–500 e.Kr.
Förundersökningen i år har visat att gårdsmiljön sträcker sig ytterligare ungefär 40 meter åt väster. På sandiga jordar vid och mellan uppstickande berghällar finns lämningar, som är mycket välbevarade eftersom området inte odlats i modern tid. Här finns härdar som användes för matlagning och kanske andra aktiviteter, samt stolphål efter hus och hägnader. En mindre härd innehöll krukskärvor från ett välgjort kärl, som kan ha använts för att förvara mat i.
Lite drygt 200 meter västerut, närmare dagens Ödeshög, finns lämningar efter en annan gård. Husen tycks ha legat i ett skyddat läge mellan några större berghällar. Kring dessa låg flera härdar. Det finns även mindre uppstickande berghällar i det här området. På en av dem upptäckte vi några skålgropar som inte var kända sedan tidigare.
Karaktären, framför allt på härdarna, talar för att gårdslämningarna kan dateras till järnålder (500 f.Kr.–550 e.Kr.). Skålgropar förekommer under lång tid av förhistorien. För att ta reda på när människor levde här kommer förkolnat trä från stolphål och härdar att dateras med hjälp av kol 14-metoden.
Ungefär 200 meter öster om den gård som undersöktes 2011 finns lämningar efter en större gård. En härd har tidigare daterats till 390–540 e.Kr. Husen har sannolikt stått på krönet av en nord-sydlig sandås som sträcker sig genom området. På åsens västsluttning har matlagning och andra aktiviteter med eld avsatt ett sotigt lager med träkol och eldsprängda stenar, så kallade skärvsten. Flera fynd kan kopplas till beredning av mat.
– Vi har hittat flera malstenar, berättar arkeologen Marita Sjölin:
– Det är så kallade löpare som har använts för att mala säd och krossa växtfibrer mot en plan underliggande sten. Löparna får en karaktäristisk form när de används. Flera sidor av stenen blir närmast helt flat.
Några fynd av bearbetad kvarts och flinta visar att det också har funnits människor i området under yngre stenålder. Upplöjd i åkern mellan nyss uppkomna små vetegroddar låg en tunnackig flintyxa och bara väntade på att bli hittad.
– Det är närmast osannolikt att hitta en så fin liten yxa. Den är helt intakt och så kraftigt använd och sliten att den snarast omarbetats till en mejsel. Den här typen av yxa kan dateras till stridsyxekultur under mellanneolitikum, cirka 2 500 f.Kr., säger arkeolog Linus Hagberg.
