På väg mot Nynäshamn passerar vi Ösmo och jag minns med ens det lilla gravfältet som togs bort för att ge plats åt den nya vägen 73.  En dag i juli ska den sista graven på i Valla bort. Graven låg i en sluttning och såg nästan ut som en stor pannkaka av sten.  I mitten av graven hittade vi brända ben från en begravd man, men inga gravgåvor. De brända benen låg samlade i en liten grop under den fina, omsorgsfullt anlagda stensättningen. Det var inget konstigt med det, trodde vi. Stensättningen och begravningen hade ägt rum under äldre romersk järnålder.

Men ibland är det inte som man tror och ibland blir det något helt annat eller något som man inte kunnat förutse. I den här graven blev det just precis så.

Överraskningen kom när vi skulle plocka bort hela den stenpackning som hyste den begravde. Plötsligt ser vi att här finns ytterligare fynd, och inte vilka som helst. Här har det lagts ned bältessöljor (en sorts spänne), agraffer, remändebeslag, några glaspärlor och delar av en kam. En sådan samling fynd finns ofta i mansgravar med hög status från folkvandringstiden. Fynden tillhörde ett eller flera bälten.

En av söljorna är unik med ett människoansikte i vardera änden. Den är av brons, 69 millimeter lång och väger 17 gram. Det ena ansiktet är större och mer detaljerat med sneda ögon och en rak mun. Det mindre ansiktet är mer stiliserat, ovalt med runda ögon och rund mun. Båda ansiktena har två linjer i pannan som kan ha markerar hår eller någon huvudbonad.

Ovanligt ansikte

Söljor med avbildade ansikten är ovanliga  både på kontinenten och i Norden. Det finns visserligen andra avbildningar av ansikten på samtida föremål, som tillhör hästutrustning, vapen och brakteater. Men det finns bara två liknande söljor från Mälardalen; den ena från Ekerö i Uppland och den andra från Romfartuna i Västmanland. Ingen av dem är riktigt lik vår sölja. Mest likt, stilistiskt sett, är ett ansikte på ett beslag från Stenåsa på Öland. Det ansiktet är smalare men har också snedställda ögon, rak mun och möjligen också linjer i pannan. Det finns också ansiktsavbildningar på andra, yngre spännen.

Söljan från Valla är unik. Den är närmast ensam i sitt slag och därför svår att datera. Ringarna, remändebeslagen och agrafferna tillhör folkvandringstid. Det är troligt att söljan också är från folkvandringstid, den är i alla fall nedlagd då. Söljan kan också vara äldre, kanske har den ärvts i en eller flera generationer? Den är troligen tillverkad i Skandinavien men vi vet inte när, vi vet inte heller vem eller vilka som avbildats. Kanske kan söljans ram vara en antydan till horn. Hornkrönta människofigurer tolkas ibland som avbildningar av asaguden Oden. Det mindre ansiktet påminner om en ansiktsmask från Gårdby på Öland. Den har daterats till förromersk järnålder, eftersom den är lik keltiska avbildningar från denna tid. Ansiktsavbildningar fanns också i den senromerska konsten och längre österut, till exempel i områdena kring nuvarande Krim och Ungern.

Nordens guldålder

Folkvandringstiden i Sverige, cirka 400-550 e Kr, var en orolig tid. Det romerska rikets kollaps i slutet av 400-talet följdes av de germanska stammarnas folkvandringar och erövringskrig. Den europeiska politiska kartan ritades om. Det märks också förändringar i bebyggelse och gravskick här hemma i Sverige. Tidigare var gravarna relativt fattiga på ben och fynd, men under folkvandringstiden begravdes människor tillsammans med gravgåvor och djur. Det har sin förklaring i en ny religion, asatron och en ny syn på livet efter detta. Trots, eller kanske tack vare de oroliga tiderna, fanns det också stora rikedomar. Folkvandringstiden kallas för Nordens guldålder på grund av sina många guldskatter. Några av våra välkända storhögar, som Uppsala högar, uppfördes under denna tid. Vissa gravar är rika på dyrbara föremål och på boplatserna finns ofta enstaka större hus som tyder på framväxten av en ny aristokrati.

De fina fynden har lagts ned i graven minst 350 år efter det att den först byggdes. Kanske hade den stora imponerande graven återanvänts av någon som ville markera sin tillhörighet till platsen? Är det så att den som lagt ned fynden gjort det av tacksamhet till någon anhörig eller som ett offer inför stundande svåra och omvälvande tider. Vi vet inte, men tanken svindlar!

Genom graven och dessa fynd kan vi 1500 år senare bara spekulera om vad som hänt och vad någon gjort här i Valla, invid den nya väg 73 mellan Stockholm och Nynäshamn.

Text och foto: Katarina Appelgren