Det stora röset i Simpevarp, norr om Oskarshamn, undersöktes ett par veckor i slutet av juni i fjol. Rösets placering, läge över havet, monumentala form och en gravgåva i form av en flintskrapa, daterar fornlämningen till bronsålder.
Det 12 meter stora och nära 0,8 meter höga röset var uppbyggt av 0,2–0,5 meter stora stenar. På en del ställen var ytan ojämn och det var tydligt att stenar hade plockats bort och lyfts om i modern tid. Det fanns knappt någon jord mellan stenarna, annat än halvt nedbrutna barr och löv, så undersökningen bestod till stora delar av att lyfta bort stenar. De största stenarna togs bort med hjälp av en grävmaskin med gripklo, medan arkeologerna lyfte bort de mindre för hand.
Röset visade sig vara uppbyggt av 2–3 skikt sten. Överst låg ett skikt med större stenar och därunder ett par skikt med mindre, ofta skarpkantade och spruckna stenar. Det undre stenskiktet låg direkt på berget.
Flera överraskningar
När stenarna i röset plockades bort visade det sig att den ganska enkla uppbyggnaden dolde några överraskningar. Röset hade fått sin monumentala karaktär tack vare att det hade byggts på en del av berget som i sig var välvt och närmast ”röseformat”. Dessutom låg stenpackningen även nedför kanten av berget, så att röset på håll kunde se ut att vara ett par meter högt! De människor som en gång uppförde röset hade alltså utnyttjat bergets naturliga form för att få röset att se större och mer imponerande ut. Intressant nog var det framför allt från söder – från havet – som denna förstorande effekt syntes. Det säger något om från vilket håll man närmade sig denna plats, eller åtminstone att man ville imponera på dem som kom farande med båt.
I botten av röset fanns också en konstruktionsdetalj, som berättar mer om hur röset varit byggt. En enkel rad av stenar, som till skillnad från allt annat stenmaterial låg i en spikrak rad, visade sig dela röset exakt på mitten. Raden låg i sydvästlig/nordostlig riktning och kunde följas nästan 8 meter. Under denna mittaxel fanns en liten men ganska djup spricka i berget, fylld med jord. Var det här själva gravgömman en gång fanns?
En förhistorisk grav förväntas innehålla spår efter den gravlagda personen och gärna några gravgåvor. I den här typen av rösen, som bara består av sten och som ligger direkt på berg, nära havet, i en blåsig och karg miljö, bevaras dock ben och föremål mycket dåligt. Flera av de tidigare undersökta gravarna i Simpevarp hade också saknat spår efter gravlagda individer och gravfynd.
Under röset fanns flera sprickor i berget med sotig jord som visade att det en gång hade eldats på berget. Jorden i sprickorna flotterades för att hitta även små brända ben och annat organiskt material. Det enda som fanns bevarat var lite träkol och tyvärr inga ben. Sista dagen i fält när undersökningen var så gott som färdig, var resultatet alltså att det som en gång kan ha begravts här sakta har brutits ner under århundradena. Då dök till sist ett otvetydigt fynd från bronsåldern upp – en skrapa eller hyvel gjord i flinta, nedlagd i en av sprickorna i berget under röset. Den gravlagda hade fått med sig i alla fall en gåva som höll för tidens tand.
