Trähusen i Linköping har i äldre litteratur betraktats som vanliga och alldagliga. Perioden mellan branden 1700 och den begynnande industrialiseringen vid 1800-talets mitt ses ofta som en stillastående och enhetlig tidsperiod. Som en transportsträcka fram till industrialiseringen. Men våra undersökningar och studier av timringsteknik avslöjar att husbyggandet och byggnadsorganisationen förändrades vid 1800-talets början.
Vid fältarbetet i maj 2018 analyserade vi två yngre byggnader i friluftsmuseet Gamla Linköping; Spegelmakaregården och Kopparslagare Wadstens hus, även kallat Scoutgården (se detta hus i 3D-modell här). Båda husen stod tidigare på Ågatan. Vi vet inte exakt årtal när dessa hus byggdes, men 1800-talets början eller första hälft brukar anges som byggnadsår. Vår analys visar att de skiljer sig ganska radikalt från de äldre timrade salsplanshusen, se förra bloggen (”Hur byggdes timmerhusen…”).
Båda husen är byggda med långa furustockar. Virket verkar ha behandlats på ett annat sätt, tillhuggits så att stockarna blev betydligt smalare och mer jämntjocka. Skillnaden mellan rot- och toppände är inte så markant längre. Stockarna är däremot mycket oftare skarvade. Istället för utstickande knutskallar inklädda i knutlåda är knutarna släta och laxade, försedda med konstfärdigt tillyxade laxstjärtsformade hak.
De släta knutarna underlättar förstås om man vill sätta slät panel på väggen. Under början av 1800-talet börjar det bli vanligt med träpanel (något vi berättar mer om i kommande blogginlägg). Men våra undersökta hus verkar aldrig ha fått panel, de har laxknutar i alla fall, täckta med knutbrädor.
I de här lite yngre husen ser vi spår av jällning, dvs det långa timret har fått en insågad skåra för att kunna räta ut timret. Ofta tolkar vi jällning som ett sätt att räta ut timmer som återanvänts från en äldre byggnad. Men i våra exempel verkar det som om det istället är ett knep som timmermannen tar till lite nu och då. Kanske har timmerstockarna inte formanpassats till varandra som tidigare, utan huggits till mer standardiserat.
Det är också märkligt att det på dessa yngre hus saknas spår efter byggnadsställningar. Hur har husen byggts, kanske med fristående ställningar? Kopparslagare Wadstens gård har också dragjärn på långsidorna. Grova järnbultar är fästade i tak- och golvbjälkarna, som sedan har förankrats i fasaden med enkla ankarjärn.
Det vitmålade timrade huset är också intressant, eftersom det byggts med en resvirkeskonstruktion i bottenvåningen. Här fanns kopparslagareverkstaden och fasaden var ursprungligen reveterad. Ovanvåningen har en timrad konstruktion. Kanske ska man se det som en markering att själva bostaden är timrad, medan verkstaden tydligt markeras i en avvikande byggnadsteknik.
Det är således många små detaljer i byggnadstekniken som skiljer ut dessa två hus från de äldre timrade husen. Hur ska vi tolka dessa skillnader? Är det fråga om skillnader i arbetssätt och timringskultur mellan olika generationers timmermän? Eller är det fråga om en generell förändring i byggnadsorganisationen under det tidiga 1800-talet?
Göran Tagesson
