Litet och oansenligt. Rödfärgat timmer, vita knutar och småspröjsade fönster. Ett alldeles vanligt hus från det gamla fattig-Sverige. Ett hus som tillåtits överleva rivningsraseriet. Ett pittoreskt inslag i den moderna stadsbilden. Det är väl ett vanligt omdöme om husen vid Hunnebergsgatan 5–9 i Linköping. Men vad har de för historia att berätta?
Intresset för husen vid Hunnebergsgatan har funnits under mer än 100 år, med sina gatuhus och gårdshus på de smala tomterna. Gårdarna har funnits med i många populära böcker och artiklar som exempel på mycket ålderdomliga gårdar, med medeltida anor. Gårdarna och husen förföll senare under andra hälften av 1900-talet och sågs som rester av ett gammalt fattig-Sverige som helst skulle rensas bort.
Starka krafter kämpade lokalt för att husen skulle bevaras, inte minst den förre museichefen Bengt Cnattingius. Idag utgör de en omistlig del av vårt kulturarv. Och för Linköpings del ett närmast unikt exempel på gamla stadsgårdar som kunnat bevaras på sin ursprungliga plats.
Våra undersökningar inom projektet har dock visat att det inte alls rör sig om medeltida gårdar. Tvärtom, det verkar istället vara hus som för sin tid framstår som mycket moderna och innovativa. Bostadshuset ligger utmed gatulinjen, med ytterligare bostadshus på gården. Gårdsrummet är tydligt separerat från gatan, och uppdelat på en inre och en yttre gård. De smala tomterna har stakats ut i utkanten av den gamla staden. Allt detta framstår som nyheter under tidigmodern tid.
Men även själva byggnaderna är på flera sätt moderna för sin tid. Ett av gatuhusen är byggt 1736 (nr 9) och de två andra är byggda på 1780-talet. Många av de undersökta husen inom projektet kan dateras till 1700-talet. Det är visserligen självklart för Linköpings del, som ju ödelades av den stora branden 1700. Men 1700-talet framstår genom vårt projekt som en omvälvande period för bostadskulturen, såväl högreståndsbyggnader som enklare bostadshus.
På Hunnebergsgatan 5 byggdes gatuhuset i två våningar och med en planlösning med två rum på bottenvåningen och tre rum på övervåningen. Tillträde till andra våningen skedde genom en enkel trappa till en loftgång på gårdssidan. Det här är ett mönster som vi berättat om i tidigare bloggar. Men gatuhuset har också andra drag som framstår som unika.
När huset dokumenterades i början på 1970-talet hade huset olika panel på gatusidan. Den västra delen hade lockpanel, medan den östra delen slät panel. Även på gårdssidan fanns en tydlig skillnad mellan den västra delens stora stenar och den östra delens mindre kullerstensläggning.
Även husets interiör tyder på att huset byggts för två familjer. Den precisa dateringen visar att huset stod klart 1783 eller något år senare. Dateringen stämmer bra med de historiska källorna, som visar att gården köptes 1775 av slottsbyggmästaren Samuel Andersson Wahlberg. Vi kan således bekräfta att det var Wahlberg som byggde huset. Här bodde han med hustrun Maria Carlsdotter Hägerman och dottern Maria Catharina, samt den sjukliga pigan Anna.
Men redan samma år 1783 finns det ytterligare en ägare till gården. Här bodde också slaktardrängen Nils Andersson Nyström och hans hustru Christina Carlsdotter. De gifte sig samma år och flyttade in i huset.
Det verkar således som om huset redan från början byggts för flera familjer, ett hus med flera lägenheter. Och detta framgår tydligt av huset utformning, med flera olika rum. Det naturliga borde kanske ha varit att en familj bodde på bottenvåningen och en på övervåningen. Men så är inte huset byggt. I kommande blogginlägg ska vi analysera huset i detalj för att förstå hur de båda familjerna inrättade sitt nya liv på Hunnebergsgatan.
