Staden Enköping, så som vi ser den idag, har inte mycket som skvallrar om dess medeltida historia. Förutom Vårfrukykan finns inga medeltida byggnader bevarade ovan mark. Huset som idag rymmer Enköpings museum är ett av de äldsta, stående byggnaderna i staden. Några få mindre trähus från sjuttonhundratalet finns också bevarade. Men till skillnad från andra medeltida städer, så som Sigtuna, Stockholm eller Visby finns det nästan inget bevarat i stadskärnan som går tillbaka på den medeltida gatunätet.
Anledningen till att så få hus finns bevarade är den stora stadsbrand som härjade i staden år 1799. Efter branden bestämdes det att stadsplanen skulle regleras och man drog då upp det vinkelräta rutnät som stadens gator följer idag. Denna så kallade stadsplandsregleringen innebar att det medeltida gatunätet nästan helt försvann. Ett undantag är Rådhusgatan, där Enköpings museum ligger, som fortfarande idag har kvar sin slingrande sträckning. Detta är för att bebyggelsen där överlevde branden, och gatan fick därför ligga kvar. Att städer reglerades och fick nya rätvinkliga gator var vanligt långt innan det samma hände i Enköping. Uppsala, som idag har ett liknande gatunät, reglerades redan på 1600-talet. Branden 1799 var den sista stora stadsbranden som härjade i Enköping. Staden hade dock brunnit många gånger tidigare, vilket inte var ovanligt i dåtidens trästäder, där husen värmdes av öppna eldar.
Med branden och regleringen försvann både de hus och gator som tidigare hade utgjort stadsbilden. På den stora stadsarkeologiska undersökningen i kvarteret Traktören, invid Stora Torget kommer dessa åter i dagens ljus. På den yta som tidigare utgjort stadshotellets bakgård finns kulturlager bevarade från både medeltid och nyare tid. Här grävs det nu fram en liten del av Enköpings gamla stadskärna, och skillnaden från dagens stad är påtaglig.
Det mest framträdande exemplet, som tydligt visar hur staden tidigare sett ut, är den gata som hittades redan under schaktningsarbetet i höstas och som fortfarande undersöks. Gatan går rakt igenom kvarteret i riktning mot dåtidens vattenbryn åt ena hållet och kyrkan åt andra. Flera nivåer av gatubeläggning har undersökts och tagits bort, allt från prydlig kullerstensläggning till grus, småsten och granris. Men gatans beläggning förändras inte bara över tid. Det ser också ut som att beläggningen skiljer sig åt på olika delar av gatan. Vi vet att man under medeltiden hade ansvar för att ta hand om den del av gatan som låg i anslutning till den egna tomten. Därför berodde skicket på den enskilde tomtägarens ambitionsnivå och förmåga. Någon exakt datering på gatans olika faser har vi inte i dagsläget, men sannolikt har den existerat på samma plats, från tidig medeltid och ända fram till 1799.
Namnen på de försvunna gatorna finns inte bevarade på några historiska kartor, så de känner vi inte till. Men det var vanligt genom historien att gator hade namn efter den bebyggelse eller de verksamheter som fans längs med dem. Kommer vi kunna göra några gissningar om gatans namn när fältarbetet är avslutat?
Längs med gatan har det påträffats hus från flera olika århundraden. I dagsläget är vi sannolikt nere på sent 1300-tal, men som alltid får vi pålitliga dateringar först i undersökningens analysfas.
Hittills i år har det undersökts åtminstone femton till tjugo olika golv och golvnivåer i ett tiotal olika hus. I tillägg till detta antal ser vi även att många av husen haft flera olika brukningsfaser. Exempelvis har vi i ett hus från senmedeltiden hittat ett lager med dynga samt andra fynd som pekar på att det under sin yngsta tid använts som fähus. I samma hus har vi längre ner hittat fynd som indikerar att vi rör oss i en bostadsmiljö för de mer väl besuttna i samhället. Vi ser också spår av att husen byggts om och byggts till. Huset på bilden nedan har i tillägg till spisfundamentet i övre vänstra hörnet också haft en sekundärt tillbyggd spis, murad i tegel, stående ovanpå golvet i det övre höra hörnet.
Även fynden i husen berättar om vilka som rört sig här och vad de gjort. I huset på bilden ovan hittades en stor mängd fiskeredskap, de flesta i rummet med det stenlagda golvet. Framförallt barkflöten, men också sänken och en fiskekrok. I rummet nedanför syns flera runda träföremål liggandes kvar på tiljorna. Dessa är lock eller bottnar till olika typer av laggkärl, svepkärl och tunnor. På ett av locket hade ägaren ristat in ett stort och prydligt bomärke.
Mellan husen hittar vi stora ytor med lucker jord som helt saknar större konstruktioner. Allt tyder på att detta är spår av en omfattande stadsodling. Även gärdesgårdar och hägnader tyder på samma sak. I kombination med det omfattande benmaterialet från boskapsdjur, samt de många fähus som hittades i höstas, börjar en bild av stadsmiljön växa fram. Den senmedeltida och tidigmoderna bebyggelsen inom dagens kvarter har i mångt och mycket påmint mer om en tätbebyggd samling bondgårdar än liknat den stenstad som finns idag.
Frågan är hur hur stadsbilden kommer förändras när vi nu når en äldre nivå. Enköpings hade sin storhetstid som stad under tidigare delar av medeltiden. Hur kommer detta yttra sig i bebyggelsen? Snart vet vi mer!
