Idag kommer ytterligare en blogg, för att det finns så mycket att berätta. Ett oerhört fränt fynd härifrån är en åderlåtningsjärn. Det är ett intresseväckande tecken på medeltidens (och även senare tiders) sjukvård. Otroligt roligt, för detta är något som jag tror att vi alla kan relatera till. Man har tappat människor på blod! Men varför? Och hur?
Det har att göra med en teori som utvecklades ”redan av de gamla grekerna” som man brukar sägar. Hippokrates var det som utformade den. Denna teroi gällde mer eller mindre fram till slutet av 1800-talet till grund för medicinsk behandling. Den utgår från att människan innehåller fyra vätskor: blod, slem samt gul och svart galla. Om dessa vätskor hamnade i obalans kunde man reagera på olika sätt, genom att bli t.ex. flegmantisk, kolerisk, sangvinisk eller melankolisk.
Under medeltiden åderlät sig troligen de flesta i samhället. Hög som låg. Det kunde ordineras mot allehanda åkommor som t.ex. lungsot, lepra, förkylning, feber och mycket annat. Kyrkan kunde ordinera åderlåtning som en form av syndernas förlåtning.
Hur gjorde man då?
Man kan även kalla det för att ”slå åder”. Man höll i den smala delen av redskapet ovh slog ner den vassa eggen i ådran. Det kräves god precision och åderslagaren fick inte vara drucken. Hur mycket som skulle tappas berodde på vilken åkomma man hade samt personens utseende. Hiildegard av Bingen, läkekonstens första kvinna, i mitten av 1100-talet har givit en fingervisning: från en stark man ska man ta så mycket som en törstig person kan svälja i en klunk och från en svag person så mycket som ryms i ett vanligt ägg.
Snitten gjordes vanligen i armen, men det kunde även ske under tungan, i tinningen eller pannan. Himlakropparnas inflytande var också viktigt. Man åderlät helst inte under Tvillingarnas, Lejonets. Skorpionens och Oxens tecken.
Allt gott
Anna
Informationen har jag hämtat från Västarvets hemsida.
