I väntan på lägesrapport samt liten film kommer här lite information om en intressant fyndkategori här i Åkroken. Det ser ut som små föremål. De är ofta regelbundna i formen och de ser ut som om de har tillverkats av människohand. Men, det är en ekofakt, dvs. ett föremål som har kommit till genom naturliga processer. Det kallas oftast för Marleka, även om det finns flera dialektala uttryck som mallreka eller näckebröd. Enligt Nationalencyklopedin är det konkretioner av kalciumkarbonat. De är ofta, men inte alltid skivformade och runda. De bildas i leror, i Skandinaven främst i glaciala leror. Hur de bildas är ganska omdiskuterat, men eventuellt handlar det om att kalciumkarbonatet fälls ut runt något organiskt material som t.ex. fiskben eller snäckskal som håller på att förruttnas.
Internationellt kallas de för Imatrastenar. I folktron anses marlekor vara Marans leksak, något som kunde distrahera marorna från att skada människor och djur.
Men, de bildas inte var som helst utan ganska långt ned i marken och sköljs upp vid stränder. Att vi hittar dem inne i stadslager tyder på att man har samlat på dem och kanske också använt dem till olika saker. Man kan tänka sig spelpjäser till exempel. Vi hittar också marlekor som man har använt som sländtrissor mm. När jag sökte på marlekor på Internet dök det upp information om en marleka från ett museum som man hade tillverkat en ask av så sent som på 1800-talet.
En intressant konstruktion från gropen är en ugn som Anneli håller på att gräva fram. Man kan tydligt se den yta som har blivit mest eldpåverkad i mitten. Ugnen ligger i ett område med många ugnar. Hittills tolkar vi detta som bakugnar.
Andra situationsbilder: Tomas sitter och tänker på medeltiden och Patrik far med full fart iväg mot dumphögen. Som skyddsombud vill jag säga att det inte går till så här i vanliga fall, vi har ett rätt avancerat uppbyggt system av spänger som är säkra att gå på. Inte springa. När jag tar på mig skyddsombudshatter tappar jag allt eventuellt sinne för humor. Det är rätt intressant.
Bis morgen,
Anna
