Amulettringar av järn påträffas ofta på vikingatida gårdar, men den som nu hittats i Norrtil är något utöver det vanliga. Hur amulettringar använts är något oklart. De kan vara deponerade på olika ställen, till exempel i brunnar, i hus och på rituella ytor.
Storleken skiftar. Ibland har de en diameter på bara ett par centimeter, andra är mycket större. På vissa av järnringarna är miniatyrhängen fästa som föreställer exempelvis skäror, liar eller runda plattor som tolkats som bröd. Kanske har de en gång offrats till någon gudom för att bringa lycka?
Men det som hängde på Norrtils amulettring överrumplade oss alldeles. Först var vi säkra på att det var en fallos, det vill säga en manslem. Om så är fallet, är det inte otroligt att amuletten en gång förknippats med fruktbarhet.
Frej, som var vikingarnas främste fruktbarhetsgud, skänkte människorna fred och njutning, åtminstone om man ska tro den tyske kyrkohistorikern Adam av Bremen. På 1070-talet berättade han om offerfester i Gamla Uppsala, tre mil norr om Sigtuna. Där ska det ha funnits en gudabild föreställande just Frej som var försedd med ”en väldig stående manslem”.
Men om hänget på vår amulettring från Norrtil verkligen är en fallos, kan det lika gärna vara en hingstlem. I Flatöboken kan man läsa om en norsk vikingatida kung som bevittnade en fruktbarhetsrit hos en vanlig bondfamilj på 1000-talet i Nordnorge. På gården hade en hingst slaktas och hästens lem skars av och vördades sedan som om den varit en gud. För att Völse, som lemmen kallades, skulle behålla full potens preparerades den av husfrun med lin och lök. Sedan skickades den runt till gårdens folk, medan var och en läste en strof med sexuellt innehåll över den.
Vem vet vilka riter som Norrtils fallos varit med om. Om det nu är en fallos… Projektledaren Anton Seiler är inte tvärsäker längre.
– I början kändes det som om det inte fanns någon tvekan vad gäller det vi hittat, den ekivoka formen var ju ganska uppenbar. Och sen var fyndplatsen rätt, invid en vägg och möjligen en ingång till ett vikingatida hus. Det är inte så sällan man har deponerat föremål med kultisk anknytning på liknande lägen. Men nu är jag inte helt säker, och det finns saker som talar både för och emot tolkningen som fallosformat hänge, säger Anton Seiler.
Å ena sidan menar Anton Seiler att fyndet påminner om en del av en lekare, det vill säga en länkad anordning som gjorde att två hopkopplade remmar eller kedjor kunde rotera mot varandra utan att trassla in sig.
Å andra sidan kan man urskilja morfologiska element som är vanliga hos amulettringar. Fästet på hänget är format som en krok och själva ringen har ett rektangulärt tvärsnitt.
– Dessutom känner jag inte till lekare där delen med förtjockat ändparti varit fäst på en ring, som på vårt exemplar. Vanligast är istället att de bildar en ögla, där en rem varit direkt fastkopplad, menar Anton Seiler.
Kanske ligger sanningen mittemellan? Man kan inte utesluta att det rör sig om rituell rekvisita tillverkad av en återanvänd lekare.
– Det finns ju kända amulettringar där vissa hängen består av nitbrickor, broddar eller skrotbitar, alltså boplatsföremål som fått ett nytt kultiskt liv efter att de förlorat sitt ursprungliga användningsområde, säger Anton Seiler.
Så sammantaget är vi lite försiktiga med tolkningen av vår amulettring. Särskilt som det inte verkar finnas paralleller till fyndet.
– Amulettringar har man hittat hundratals av genom åren, men inte med ett sådant fallosformat hänge, inte vad jag vet i alla fall. Men att vårt fynd skulle vara ett unikum behöver inte vara ett problem egentligen. Vid den makalösa gården i Norrtil har vi ju hittat ytterligare kultiska föremål som verkligen inte hör till vanligheterna, vad det är berättar vi en annan gång, säger Anton Seiler med ett skratt.
