Det är inte vilken skit som helst – om uttrycket tillåts – som vi hittat på gården i Norrtil. Några av de förnämsta upptäckterna är nämligen avföring från djur som bevarats genom århundradena.
Ett finare namn för detta är koprolit, ett ord som kommer från grekiskans kopros, (avföring) och lithos (sten), alltså förstenad avföring. Ni anar inte vilka hemligheter som kan döljas i denna.
Koproliter kan nämligen ge information om vilka djur och växter som levde förr i tiden. Visste du till exempel att små havslevande djur lämnat efter sig avföring i Skåne som är en halv miljard år gammal? Och i 200 miljoner år gammal dinosaurie-avföring har forskare från Uppsala universitet hittat benbitar efter både ben och vingar av djur de slukat.
I den vikingatida handelsplatsen Birka, gick grisar uppenbarligen och letade mat i härdar eller sotiga lager, vilket tusenårig dynga som är svart av sot visar. Hundarnas träck på samma plats är rik av kalk, eftersom de gnagt på djurben och horn.
I gamla koproliter kan man också hitta pollen. Ett exempel kommer från en av Birkas invånare som tydligen druckit mjöd, vilket resulterat i avföring innehållande lindblomspollen från honung. Men just denna koprolit visar faktiskt mer information än så. Lindskogar växte inte i Sverige under vikingatiden, alltså måste honungen (eller mjöden) ha fraktats till ön – förmodligen från östra eller södra sidan av Östersjön.
Men nu till gården i Norrtil, några mil norr om Birka, och Anton Seiler, som glädjande nog kan berätta om koproliter som upptäcktes när man tvättade benrester som hittats i jorden.
– Vi hade inte uppmärksammat koproliterna i fält, eftersom de var jordiga och vitaktiga till färgen, så de är lätta att förväxla med ben. Men när vi sköljde dem i vatten kom den naturliga formen fram – det var korvar, ibland med spetsiga ändar. Sammanlagt hittade vi ett tiotal, vissa var hela och man kan faktiskt ana hur de satt ihop från början. Det var jätteroligt och faktiskt lite fascinerande att se, berättar Anton Seiler.
Koproliterna låg i ett jordlager på den västra delen av gården. Eftersom vi i samma lager påträffade en medeltida kam, hör avföringen förmodligen till samma tid, det vill säga 1050 – 1520. När kammen är daterad lite mer exakt kan tiden för ”händelsen” preciseras.
– Det kan vara fekalier som hamnat på marken i ett fähus eller en liten inhägnad för djur. Men det intressanta är att korvarna inte är söndertrampade. Vad kan det bero på? Har ytan blivit övertäckt snabbt, så att avföringen inte regnat och vittrat sönder? Eller är spillningen från djuren det sista som hände innan man för gott övergav gården under medeltiden, frågar sig Anton Seiler.
Utifrån form och storlek kan man misstänka att det är ett får eller en get som är skyldig till detta.
– I vissa brottytor kan man ana små fragment som ser ut som fiskben eller växtdelar. Kanske kan framtida analyser avslöja vad det rör sig om, och ge ledtrådar om djurarten som lämnat dessa – trots allt – väldigt värdefulla spår, säger Anton.
