Smutsig och jordig låg den där i grästorven på gården i Norrtil. Ringen. Kunde den vara från medeltiden, eller kanske rentav från vikingatiden?
– Vi hittade fingerringen på gårdens nordligaste ände, där det inte fanns några bebyggelselämningar. Vid fyndtillfället var det svårt att se detaljerna och få en uppfattning om datering. Att den skulle vara riktigt gammal kunde inte uteslutas, eftersom vi tidigare hittat äldre föremål i grästorven, säger projektledaren och arkeologen Anton Seiler.
I Norden var det ganska ovanligt att bära ringar under forntiden, men allt fler började pryda sina fingrar under romersk järnålder (0–375 e Kr) och folkvandringstid (375–550 e Kr) Modet introducerade genom kontakter med romarna.
– Både romare och egyptier bar ringen på vänster ringfinger, eftersom de trodde att det gick en nerv därifrån till hjärtat som kunde stimulera evig kärlek, säger arkeologen Kent Andersson på Historiska museet, som skrivit sin avhandling om romartida guldsmide i Norden.
Men att trä en ring på sitt finger handlade inte alltid om kärlek. Kungar bar ringar som värdighetstecken och slavar för att visa att han eller hon blivit frigiven. För militärer visade ringen bärarens rang. En av dem mest kända ringarna från Sverige kommer från en krigargrav i Fullerö, norr om Uppsala. Där låg en guldring från 300-talet prydd med en karneol. Den kan ägaren ha fått för tapperhet i fält, när han tjänstgjorde i den romerska armén.
– Genom fynd i nordiska gravar kan man se att till och med barn bar fingerringar. Vissa ringar fungerade som vikter, och placerades på balansvågar. Det förekom också att en ring kunde läggas i den dödes mun som ett karonsmynt, berättar Kent Andersson.
Under vendeltid (550–800 e Kr) och vikingatid (800–1050 e Kr) blev ringar allt mer ovanliga att bära. Sedan skedde ett uppsving under medeltiden.
Hur gammal var då ringen som vi hittade i Norrtil? Eftersom den var ärgad togs den om hand av en konservator. Först då stod det klart att den inte alls burits av någon viking. Eller någon medeltidsmänniska. Snarare någon i mycket modern tid.
– På ringens insida visade det sig stå ”love”, säger Anton Seiler.
Kanske får vi nöja oss med at endast fara tillbaka i tiden till 1980-talet. Jenny och Janne, eller kanske någon Sussie och Micke gick omslingrade till den gamla hagmarken i Norrtil, för att se på utsikten i det då ganska obebyggda området. Ringen blänkte i solnedgången. Men så föll något ord fel, en mening som inte kunde tas tillbaka. Löftet om evig kärlek, som så barnsligt hade slutits några veckor tidigare och befästs med ringen, var inte längre aktuellt. Smycket slets från handen och flög i en vid båge för att inte återfinnas förrän Arkeologerna satte spadarna i marken många, många år senare.
Vem vet hur det gick till… Ringens ynka ålder till trots är det ändå ett föremål som bär på en berättelse. Kanske just Du som läser detta var den som bar den?
