Om svenskar skulle peka ut vilka två kryddor som är de mest typiska för det svenska köket så hamnar antagligen dill och persilja högt i denna ranking. Kanske rentav högst. I vanlig ordning skall nu bloggläsaren känna en krypande oro. Få saker är akademiker så kära som lustmord på en älskad ”sanning”. Ska dillen och persiljans mörka förflutna nu slutligen avslöjas som en dansk export under napoleonkrigen?
Men frukten icke. Såväl dillen som persiljan kan verkligen beskrivas som delar av den inhemska matkulturen sedan ”urminnes tider”. Bägge kryddorna betraktades tillsammans med de flesta andra örtkryddor länge som en ”klosterväxt”. Men detta stämmer inte. Dillen har odlats här sedan förromersk järnålder, omkring 400-talet f. Kr. Och både dill och persilja odlades i Uppåkraområdet i Skåne omkring 100 f. Kr. – 200 e. Kr. Mellan denna period och vikingatidens slut finns en lucka i fyndmaterialet. Vi vet inte om dill och persilja odlades här då, eller om de försvann under en period. När de åter dyker upp är det i städerna under 1000 och 1100-talet, och därefter är de vanligt förekommande i fyndmaterialen.
De flesta äldre skriftliga källor som handlar om dill och persilja beskriver deras egenskaper som medicin, och det är därför svårt att få grepp om hur deras användning i kökskulturen såg ut. Först från 1600-talet finns beskrivningar, och då är bruket faktiskt mycket likt det vi har idag. Dillen har både använts som frökrydda och örtkrydda. Bruket som frökrydda anges ofta som det äldsta, men en intressant notering från medeltiden gör gällande att dillen ska skördas i samband med att den går i blom, vilket visar att den verkligen användes om örtkrydda även då.
Persiljan å sin sida, har dels använts som örtkrydda och grönsak, dels som rotgrönsak. Vi vet att persiljerötter förekommit i Sverige åtminstone sedan det tidiga 1500-talet. Det äldsta omnämnande av persiljerötter i Europa verkar vara i en holländsk kokbok från andra halvan av 1400-talet där de är ingrediens i en grönsaksstuvning. Det är troligt att persiljerötter funnits som gröda i Sverige och övriga Nordeuropa längre än så.
Ett aber i det här sammanhanget är att de äldsta fynden av dill och persilja kommer från Skåne, som när man tänker efter, faktiskt snarare var en del av det danska kulturområdet. Så dessvärre tycks de äldsta ”svenska” bruket av dill och persilja egentligen vara danskt. Dock flera tusen år före napoleonkrigen.
Lästips:
Heimdahl, Jens 2021: Trädgårdens förhistoria i Sverige 4000 f.Kr.– 1050 e.Kr. I Andreasson, Anna; Heimdahl, Jens & Leino, Matti Wiking: Svensk trädgårdshistoria. Förhistoria och medeltid. Kungliga Vitterhetsakademien. Stockholm
Larsson, Inger 2010: Milefolium, rölika och näsegräs. Medeltidens svenska växtvärld i lärd tradition. Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Stockholm.
Bli först att kommentera