Vid utgrävningar i historiska trädgårdar händer det att vi hittar både trädgårdsverktyg och märken efter grävning med spade. Men vem var det som skötte trädgårdsodlingarna? Det arkeologiska materialet kan inte svara på detta men däremot innehåller de skriftliga källorna en del information.
Odlingen av köksväxter var en av de mest arbetsintensiva uppgifterna i bondesamhället och detsamma har givetvis även gällt för köksväxtodlingarna i städerna, klostren, slotten och herrgårdarna. Landen skulle grävas om och gödslas, plantor förkultiveras och planteras, ogräset rensas, skadedjuren bekämpas och så småningom skulle grödorna skördas, lagras för att senare tillagas i köken. I det tidigmoderna bondesamhället verkar det som att det låg på kvinnornas, och även barnens och de äldres, lott att sköta merparten av arbetet i köksväxtodlingarna. Sysslorna ansågs kunna skötas vid kortare lediga stunder, vilket var möjligt när kålgårdarna låg i närheten av boningshusen. Troligen har en liknande arbetsfördelning även gällt i städernas kålgårdar, även om det inte har bedrivit någon forskning kring detta. När sedan köksväxtodlingen professionaliserades övergick uppgifterna delvis till männens sfär. Trädgårdsmästare började utbildas och bildade så småningom ett eget skrå.
I de större trädgårdsanläggningarna verkar det redan under medeltiden ha funnits trädgårdsmästare, som skötte trädgårdarna med hjälp av trädgårdsdrängar. Det förekom även att kvinnor arbetade i trädgårdarna, vilket benämningar som kålkvinna och kryddegårdsvakterska vittnar om. Den förste svenske trädgårdsmästaren, som vi känner till, var en man vid namn Johan Persson. Han arbetade i Vadstena klosters trädgårdar fram till sin död år 1405. I den mycket stora trädgårdsanläggningen anlade han bland annat ett pomarium, en fruktträdgård, där han lär ha odlat bergamotter, valnötter och mullbär. Länge var trädgårdsmästarna knutna till de högre ståndens stora trädgårdsanläggningar. Trädgårdarna skulle ge ägarfamiljerna dagliga nöjen, de kunde också visas upp för gäster och användas vid festligheter. De gjorde det också möjligt för ägarna att få en hög social status genom att hålla ett rikt sällskapsliv, där måltiden också spelade en central roll. I trädgårdarna skördades ätbara läckerheter och andra växter som kunde användas för att dekorera middagsborden.
I slottens och herrgårdarnas räkenskaper kan vi se att trädgårdsmästarna och hans medhjälpare producerade frukt, bär, grönsaker och kryddor dels för hushållet, dels till försäljning. Ett exempel på detta finns i räkenskaperna från Ängsö slott i Västmanland. Där framgår det att endast en mindre del av skörden gick till försäljning. Bland det som skulle säljas dominerade olika typer av rötter och kålsorter tillsammans med lök, persilja och päron. För det grevliga hushållet, där även en bostad i Stockholm ingick, producerades en större variation av grönsaker och kryddor som exempelvis sparris, sockerärtor, portlak, basilika, lavendel och vattenmelon.
Lästips:
Ahrland, Å. 2006. Den osynliga handen. Trädgårdsmästare i 1700-talets Sverige. Stockholm.
Hallgren, K. 2016.En kåhltäppa eij att räkna. Köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Doctoral Thesis No. 2016:97. Fakulteten för naturresurser och jordbruksvetenskap.
