Kråkbär tillhör de tidigaste växter som vandrat in i landet efter istiden, och det verkar som att man har ätit dem lika länge som de funnits här. Till de äldsta spåren hör avföringsrester med bland annat kråkbär som är 10 000 år gamla, från Balltorp utanför Göteborg. Under senmedeltid är användningen av kråkbär ett exempel på en hushållstradition med tydligt regionala mönster.
Det går en gräns någonstans över Falun och Gävle. I dessa städer, och norr om dessa, har man ätit mycket kråkbär. Söder därom har man bara tillfälligtvis pillat i sig dem. Hur kan de komma sig, när kråkbär ju växter i hela landet? Är smaken så olika i norr och söder?
Svaret på detta är ja. Men det kanske inte är så mycket människornas preferenser som skiljer sig här, utan själva bären. Kråkbären i Sverige är nämligen uppdelade i en sydlig och en nordlig variant, där den nordliga ansetts välsmakande, och den sydliga lite meningslös. Variationen är så subtil att den ännu inte lyckats urskiljas genetiskt, men den finns där. Detta med kråkbärens varierande smak får ytterligare en dimension genom vittnesmål att barn ofta sägs ha uppskattat bären. Kan detta kanske bero på att barn har känsligare smaksinne än vuxna? Att det känner något annat än vuxna gör när de äter bären?
Genom etnologiska undersökningar vet vi också att kråkbär varit viktiga i till exempel samisk matkultur. Frågan är om kråkbärsbruket var lika vanligt i den övriga norrländska kulturen, utifrån fynden i städerna verkar det i alla fall ha varit så under senmedeltid. Kråkbär verkar också ha spelat en större roll i Finland, och kanske kan även detta geografiska kråkbärsätarområde kopplas till de godare nordkråkbären. Söderut, där bara enstaka kråkbär verkar ha ätits, kan detta enstaka ätande kopplas till bruk av kråkbär inom hushållsmedicin.
