Porsen är bekant för många sjöbadare och snapsälskare och det är också bekant för många att pors i äldre tid var en viktig ölkrydda. I skriftliga källor hamnar ofta porsen i skuggan av humle, vilket ibland lett till slutsatsen att porsen var en sämre ersättning för ädlare tillsatser i öl. Utifrån arkeologiska fynd står det emellertid klart att det inte alls förhöll sig på detta sätt. Frågan om porsöl och humleöl verkar snarast ha varit en fråga om regionala särarter som verkar vara mycket gamla.
Spåren av porsöl är i synnerhet karaktäristiska för de forna danska områdena längst västkusten och i Skåne. I Götaland och Småland verkar det ha funnits en blandölskultur med både inslag av pors och humle, medan porsen var ovanligare som ölkrydda i Svealand – regionala särarter som verkar kunna spåras tillbaka ända till yngre järnålder.
I Tyskland formulerade de tyska humlehandlarna de så kallade renhetslagarna i syfte att tränga undan porsölstraditionen som dominerade längst kustområdena. I samband med detta började illasinnade rykten spridas om pors. Porsölet påstods göra drickaren galen och blind, eller så fick man diarré. Under 1300-talet trängdes porsölen alltmer undan. Detta mönster ser vi också i nuvarande Danmark och Skåne, men av någon anledning inte i övriga Sverige.
Ölbryggning var under denna period ett kvinnohantverk i hushållet och det verkar som att traditioner stod obrutna här i förhållande till vad som hände internationellt, där den industriella bryggerinäringen alltmer tog över. Ända in på 1600-talet var olika porsöl vanliga längst västkusten, och det finns exempel på hushåll som odlar humle för avsalu, men alltjämt bryggde sitt eget öl med pors. Förmodligen inte för att man var fattig, utan för att man tyckte bäst om porsöl.
