Det blev värsta anstormningen efter förra inlägget då ni fick välja vad ni ville läsa om, servern kraschade nästan. Idag blir det då en liten berättelse om två mindre stensättningar närmast kröngraven.

Gravarna som det berättas om idag var i princip sammanbyggda med den stora kröngraven

Den ena var egentligen sammanbyggd med den stora graven, som ett litet utskott i sydväst kan man säga. Däri fanns några spridda obrända ben som verkar komma från människa, lite skumt och spännande, samt två mindre benlager. I ett av dem låg några hartsbitar med avtryck efter trä eller bark, förmodligen har man från början deponerat benen i en svepask, försvunnen sedan länge förutom hartstätningen man hade längs bottens kanter. I det andra fanns fragment av en kam, klockrent 400-tal eller tidig 500-tal, och flera björnfalanger. Björnfalanger, alltså benen på vilka själva klorna satt, är vanliga i gravar från folkvandringstid, de visar att en björnfäll ingick i gravinventariet på brandbålet.

Björnfalanger från en folkvandringstida grav. Observera storleken på dem, själva klorna var betydligt längre, grrrrrrrr

Den andra stensättningen som var nästan rektangulär bjöd på en riktig överraskning. När vi började montera ner graven syntes plötsligt en rund brun sak under en sten. ”Vadå nu, en kokosnöt?”. Så exotiskt är det förstås inte på Inhåleskullen, utan det var helt enkelt en människoskalle som tittade fram. Det tog sin lilla tid att gräva fram skallen och resten av benen, ja, tandläkarverktygen och penslarna kom faktiskt fram den här gången. I den lilla gravkammaren, inte större än 1,5 x 0,5 meter trängdes två människor, en ung kvinna i vuxen ålder och en tonåring. Man undrar förstås om de dött samtidigt och av vad, om de var släkt med varandra och varför graven var så liten. Gott om plats är det ändå på kullen. Vår benexpert Agneta får studera dessa två människor lite närmare under vintern, superspännande!

En skalle tittar fram mellan stenarna. Vilken överraskning

Louise är duktig på att gräva fram dödskallar. Lite av ryggraden syns också

Inga fynd fanns i graven däremot, men en inte helt tokig gissning talar för en datering till romersk järnålder eller folkvandringstid. Självklart kommer vi att 14C-datera en benbit så småningom.

I övrigt hade vi vår sista visning för allmänheten idag, välbesökt och proffsigt organiserad av Christina. Även våra kollegor från Upplandsmuseet tittade förbi, de undersöker flera boplatser en bit bort, kanske har de två unga människorna vistats där innan de begravdes i en liten stensättning på Inhåleskullen.

Att det var kallt avskräckte inte de inbitna