Ni som slaviskt följer vår blogg, och många är ni, webbstatistiken ljuger inte, vet att vi har haft lite funderingar kring graven i krönläge. En arbetshypotes var att det rörde sig om en storhög, vilket inte hade varit helt fel, om än något stressigt så där i höstmörkret.
Storhögar undersöker man ganska sällan numera, däremot var det ett populärt nöje under slutet av 1800-talet och 50 år framåt. Det är lite synd, de innehåller ju ofta rika gravgömmor med stora mängder av offrade djur, exklusiva föremål som spelpjäser, importerade kärl, ovanliga beslag, ja, dåtidens bling bling. Men framförallt är de viktiga för att första samhällsstrukturen under mellersta och yngre järnålder, de som fick sådana gravmonument var betydande individer med omfattande resurser i form av land, följe och brett kontaktnät. Men någon storhög blev det i alla fall inte på Inhåleskullen. Besvikna? Som tröst kan ni alltid läsa om Vendlashög i Vendel som undersöktes för 10 år sedan, en spännande fornlämning vars hemligheter avslöjas i detalj i den lysande avhandlingen ”I skuggan av båtgravarna” (finns säkert på ett bibliotek nära er).
Nej, graven i krönläge vara bara en stor och platt stensättning på toppen av en naturlig förhöjning, eller nästan i alla fall. Stor möda hade lagts för att modellera moränkullen nedanför stensättningen, med ett tjockt lager av sten och jord som fyllde ojämnheter och bildade en jämn och fin yta. Landskapsarkitektur när den är som bäst, förvisso ett fuskbygge men ett skickligt utfört och högst imponerande sådant. Man häpnar över de förhistoriska människornas förmåga att med relativt små medel kunna skapa en riktigt trompe l’oeil, i sin strävan efter visualitet och monumentalitet.
Och därunder då? Tackar som frågar! Under stensättningen fanns en manslång stensatt grop, och sen… Hoppsan, vad tiden går, dags att avsluta för idag. Fortsättning följer…
