Under de pågående utgrävningarna för ny väg på Onsalahalvön i Halland har ett område med boplatslämningar undersökts. Centralt finns en blöt sänka som i folkmun kallas Svansjön. Från Svansjön sträcker sig Sommarängen västerut och där, precis i kanten av vårt undersökningsområde, stod ett hus under äldre järnålder.

Ett öppet landskap med åker och skog i bakgrunden. Dimma över markerna.
”Svansjön” med ”Sommarängen” i bakgrunden. Vid undersökningen rådde torka och sänkan låg torr, men en krans av växten veketåg avslöjar dess utbredning. Längst bort i schaktet stod ett hus under äldre järnålder. Foto: Arkeologerna CC BY.

Huset, som troligen dateras till 500 f.Kr–0, var ett treskeppigt långhus där stolpar som bar upp taket stod parvis inne i huset. Även i ytterväggarna stod stolpar, men av klenare dimension. Huset var 5,5 meter brett. Längden är svårbedömd, dels för att husets sydvästra gavel ligger precis i schaktkanten, dels för att den nordöstra halvan av huset inte var lika välbevarad. Uppskattningsvis var hela huset minst 22 meter långt. Två innerväggar är tydliga och utrymmet mellan dem är 8 meter. Den här typen av hus har inte bara använts som bostad utan också som lada och förråd. En del hus har också ett rum för gårdens djur. Ett hus på 22 meter var alltså inte ovanligt och huset kan beskrivas som en ordinär bondgård.

Ett utgrävningsområde där man ser två arkeologer hålla på med inmätningar och annat. En blå himmel med enstaka vita moln och några träd längre bort.
Arkeologerna gör sig klara att gå hem för dagen. Till vänster i bild står en vattenspruta – ett viktigt hjälpmedel när jorden är snustorr. Till höger i bild håller arkeologen vår GPS. Centralt ses huset med spår av ytterväggar, innerväggar och de parvis ställda, takbärande stolparna inne i huset. Foto: Arkeologerna CC BY.

Inne i huset fanns en stor grop som innehöll flera fynd. I ytan fanns en vävtyngd av bränd lera. Vävtyngder blev vanligare under järnåldern vilket visar på övergången från rundvävstol till upprättstående, varptyngd vävstol. I den hölls varpens trådar i spänning genom att fästas i tyngder, så kallade vävtyngder. Den vävtyngd som fanns i gropen var stor och tung, något som talar för att det har varit växtfiber, kanske lin, i varpen.

En vävtyngd, som ser ut som en grå sten, som ligger på marken i mossan.
Vävtyngden som låg i den stora gropen inne i huset. Foto: Arkeologerna CC BY.

Längre ner i gropen fanns flera skärvor av olika keramikkärl. De flesta skärvorna kom från ett stort, rabbat kärl. Den rabbade keramiken hör vanligtvis till yngre bronsålder, men förekommer även senare. Vi fann också keramik av en typ som dateras till äldre järnålder. Spritt i jorden i gropen fanns även skalkorn. Skalkorn var en vanlig gröda under järnåldern som användes både till mat och till ölbryggning.

Två händer håller fram olika keramikskärvor mot kameran.
Rabbad keramik har en karaktäristisk ytbeläggning av struken, sandblandad lera. Foto: Arkeologerna CC BY.
En liten keramikskärva, en mynningsbit hålls fram av några fingrar, i bakgrunden en äng och åker.
En mynningsbit från ett keramikkärl. Typen dateras till äldre järnålder. Foto: Arkeologerna CC BY.
En hand med flera mörka korn i en hög.
I gropen fanns mängder av skalkorn. Foto: Arkeologerna CC BY.