Fynd under mikroskopet 6: Beta
Att odla betor i äldre tid var ett känt besvär eftersom fröerna mognade, sammansatta tre och tre eller två och två, i knöliga små klumpar kallade glomeruler. Sådde man betor var man alltså dömd att gallra eftersom två eller tre skott alltid sköt upp på samma plats. Moderna betor har bara ett frö per glomerul. Vi tänker kanske mest på röd- och möjligen sockerbetor när vi talar om betor, men även mangolden räknas in som en varietet under samma art. När vi hittar fröer av odlad beta inom arkeologin så kan vi inte särskilja mellan olika bet-varianter och mangold.
Betan är något av en historisk doldis och dess odlade historia i Sverige är till stora delar okänd. I Europa odlades den under järnålder, och det är möjligt att den funnits även här, men ännu har inga förhistoriska spår hittats. Det äldsta Svenska belägget verkar vara ett fynd från Enköping, daterat till 1200-talet, men betan eller mangolden omnämns av någon anledning inte i det medeltida källmaterialet. Odlingen av mangold minskade i Nordeuropa när spenaten spreds här under 12-1300-talet. Odlingen av betor förblev marginell i Västeuropa, men i öst blev betans ställning starkare i matkulturen. Under 1600- och 1700-talet verkar betodlingen ha varit utbredd i Svenska städer, kanske under inflytande från östeuropeisk matkultur.
Jag tycker formen på bet-glomeruler är sjukt svåra att beskriva med ord, men om jag ändå skulle försöka så skulle jag säga att de ser ut som om illustratören Gunna Grähs täljt små Harley-Davidson-motorer av bark.
/Jens Heimdahl
