Fynd under mikroskopet 11: Gran
Gran, tänker någon, shit vilken boring kulturväxt (är den en riktig kulturväxt ens?). Ja, klart är i alla fall att granen väcker känslor. Härom veckan uttalade sig ett kommunalråd i DN efter att julgranen i Lövånger blivit en viral succé för att den var så häpnadsveckande ful (den såg m a o ut som en helt vanlig gran). Om granen inte är en ”riktig” kulturväxt”, vad gör den då i DN-kultur?
I arkeologiska sammanhang hittar vi ofta spår av gran, som ju haft en mängd användningsområden. Granris i gravar från 16- och 1800-talet kan t.ex. vara spår efter en nekromantisk ritual. Man lövade för de döda med granris genom att täcka marken runt dödsboet, vägen till kyrkan och graven, i syfte att vägleda själen och förhindra gengångeri (gengångarna tyckte att barren stacks). Eftersom granskogsbältet invandrade sent i landet (från Finland) är granen också ett hjälpmedel i arkeologin vid datering. Hittar man granbarr i Mälardalsområdet är de sällan äldre än 2000 år.
Trots granskogens sena invandring efter istiden, är den också kopplad till det kanske äldsta arkeologiska fyndet i landet – en eldstad vid Mårtensön (nuv. Laduholmen) i Orsasjön. På 30-talet hittade två bröder brända grangrenar lagda som en stjärna på en klippa på tre meters djup under moränen. På 60-talet såg man att några av pinnarna bar spår av verktyg och när de daterades konstaterades att de inte fanns något 14C kvar i dem – de var äldre än 50 000 år. Det är de hittills enda möjliga spåren av människor (sapiens eller neanderthalensis, det är frågan), från tiden före eller under istiden, som hittats i landet. Med detta sagt anser jag granens ställning som kulturväxt försvarad.
/Jens Heimdahl
