Fynd under mikroskopet 17: Häggbär
Hägg är ett välkänt träd som invandrade till landet för omkring 10.000 år sedan, omtyckt för sin doftande vårblomning men också betraktad med visst skepsis eftersom häggspinnmal en på någon vecka kan förvandla träden till Ungoliantiska jättekokonger – som sprungna ur Tolkiens Mörkmård. Vad som däremot nästan tycks bortglömt i vår kultur är häggens bär. De flesta ser dem som meningslösa – mycket kärna och lite kött. Som småbarnsförälder hängandes i diverse parker har jag stött på föräldrar som hävdat att de är giftiga. Men nästa gång du ser häggbär, passa då på att jämför deras smak med körsbär och notera den fina tonen av bittermandel.
I historien har man konsumerat en bredare flora av bär än vi gör idag, och häggbär kan räknas hit. Då och då hittar vi kärnorna i latrinavfall – ett bra bevis på denna del av kosten, som i princip aldrig syns i skriftligt källmaterial. Exempel är fynd från latrinavfall från 1090-talets Nyköping, och från flera latriner i 1600- och 1700-talets Jönkping. Under denna senare tid finns också exempel på hur man använt häggbär som smaksättare i vin. Antagligen har häggbär uppskattats just för smaken av bittermandel, men även för den skarpa färgen, och det är intressant att fundera på vad man egentligen gjorde med bären: Åts de mosade till gröt? Sötades de på något sätt? Ingick de kanske i varma anrättningar eller till någon form av dryck? Bryggdes en lokal variant av kirsedrank med hägg?
På grund av häggspinnmalens groteskt omfattande angrepp där jag bor var häggen det trädslag som mina barn lärde sig först. Det var ju så kul med alla tusentals larver på stammarna. När de kläddes i ljusslingor i december var förklaringen till detta att larverna nu anordnat ett luciatåg.
/Jens Heimdahl
