Fynd under mikroskopet 25: Hålnunneört
I 1500-talets danska och svenska läkeböcker förekommer olika varianter på örtnamnet hwllwrt/ holyrt, men det är osäkert vilken växt som avses, kandidaterna är pipranka/hålrot och hålnunneört. Den senare är inte alls släkt med de tidigare, men utifrån internationell litteratur ansågs de ha liknande egenskaper. Inte minst som bot mot buksmärta och som välgörande för livmodern efter förlossning. Det var den ihåliga roten som användes, den kokades med öl och honung och skulle intas på fastande mage. Utifrån arkeobotaniskt fyndmaterial verkar odling av hålnunneört varit ovanlig i städerna, jag har bara stött på den en gång. I hushållsavfall från Nya Lödöse, preliminärt daterat till från 1480 eller 90-talet, där jag tolkar det som att den odlats som hushållsmedicin. Men den dyker också upp i spåren efter franciskanerkonventets örtagård i Linköping där den dateras till klostrets sista fas under 1520- eller 1530-talet.
Vad har då nunnor med det hela att göra? Faktiskt ingenting. Namnet ”nunneört” togs svenska först upp först på 1760-talet av en romantiskt lagd präst, långt efter att nunnorna lämnat landet. Möjligen inspirerades han av tyskans nonnenkraut, som dock avsåg jordrök, som vid denna tid ansågs tillhöra samma släkte. Under 1800-talet blev det romantiskt klingande namnet mycket populärt, och hålnunneörten var en av de växter som man sådde in i klosterruiner för att skapa ”genuin” stämning, vilket idag försvårar tolkningen av den kvarstående floran på dessa platser.
Förvirringen är som synes stor, men det är lite kul att i sammanhanget kunna notera att odling av hålnunneörten, utifrån hittillsvarande material, mycket väl kan ha varit vanligare i klostren än utanför. Kanske är namnet, trots allt, lite passande.
/Jens Heimdahl
