Fynd under mikroskopet 5: Dill
Länge betraktades dill tillsammans med de flesta andra örtkryddor som en ”munkväxt” (begreppet ”nunneväxt” i betydelsen ”införd av nunnor” finns inte i litteraturen – det är uppenbarligen helt otänkbart). Innan dessa fromma män förde kryddorna till norden ägnade man sig här mest åt att spy, bilda svinfylking och äta rotvältor; men den myten kanske nådde sin sista kulmen i och med Arn-sagan.
Utifrån arkeologiskt materialet verkar dillen ha odlats, åtminstone i södra delarna av landet, sedan förromersk järnålder. Det äldsta belägget är från Genarp i Skåne, daterat till 400-300 f. Kr, följt av fynd från Uppåkraområdet daterat till 100 f. Kr. – 200 e. Kr. Dill började troligen odlas i Skandinavien parallellt med övriga Nordeuropa, men det är osäkert om den fanns kvar i odling efter detta. När den åter dyker upp i materialet är det i städerna under 1000 och 1100-talet, därefter är dill vanligt förekommande.
Bruket av dill under järnålder och medeltid var avhängiga uppfattningar om medicin, magi och krydda i mat och dryckeskultur, där idéväven länkade samman örtens aromatiska egenskaper med dess magiska och medicinska innebörd. Förutom att vara lugnande (dylle är synonymt med vyssa) ansågs dillen verksam mot flatulens (pruttighet), som mjölkdrivande och abortiv. Under medeltiden tycks man succesivt ha övergivit tanken att den också var bra mot förkylning, men utvecklade nya tankar kring dess verksamhet mot hemorrojder och det sexuella begäret.
Är det kanske snarare från denna sistnämnda dygd som dess rykte som ”munkväxt” uppstod? I vilket fall, om munkarna nu ändå försökte truga på de spyende skandinaverna dill, så var det fråga om ren mansplaining. Dillen var redan här. Den ansågs extra delikat till rotvälta.
/Jens Heimdahl
